|
(Nedan kan ni läsa det färskaste
resebrevet. Ovan kan ni välja de äldre. Dessa läggs in fr.o.m. nu så snabbt
webmaster kan.)
Resebrev 58 2010-07-07
– 2010-07-27
(Vanuatu, Tanna, Port Resolution, 2010-07-06 – 2010-07-13)
Onsdag 7/7
Idag hade vi en båtdag hela dagen. Det behövs efter varje långsegling. Det
kom in en del eftersläntrare under dagen som hörde till ARC:en. Dessa
fantastiska människor som seglar jorden runt på 15 månader. Allt är
planerat, minut för minut. Incheckning, välkomstmiddag, utflykter och
avskedsmiddag. Stort informationspaket vid varje ny angöring. Inget behöver de
fixa själva. ATT DE BARA ORKAR!
Skriver resebrev nr 57. Till middag åt vi sista tredjedelen av en underbart god
guldmakrill som vi fångade för några dagar sedan.
Torsdag 8/7
Åkte in till byn tidigt på morgonen och träffade Stanley. Han organiserar
transporterna till Lenakel (5 mil tvärs över ön) samt till vulkanen Mount
Yasur. Vi fortsatte promenaden längs med Main Road under en timmes tid. Naturen
är definitivt att betrakta som djungel. Följde en sidoväg till en resort på
andra sidan ön. Här träffade vi några tyska seglare som vi fikade
tillsammans med. De hade två grabbar med sig från byn som guider. Så vi följde
med dom på smala stigar tvärs genom djungeln hem till byn. Halvvägs hem så
drog grabbarna fram en bananstock som låg gömd under några lövruskor. Så
det blev ett välkommet mellanmål "in natura".
På eftermiddagen kl 1600 äntrade vi en fyrhjulsdriven
PickUp. Jag och Ann-Christin satt i framsätet med chauffören, tre i baksätet
samt sju där bak på det lilla flaket! Färden gick längs med Main Road som
inte är något annat än en före detta markväg. Hålorna är meterdjupa och
ofta 5 - 10 meter långa. Regnperioden har varit mycket nederbördsrik och stora
jordras har totalt demolerat vägen. Några maskiner att reparera med finns inte
på ön så det blir till att skyffla med spade. På vissa ställen hade man
lagt stockar över dikena så det gick att köra över. Resan tog 45 minuter men
man kunde nästan promenerat lika fort. Resan till Lenakel , 5 mil, tar normalt
1,5 timme enkel resa men numera 2,5 så det var allt tur att vi blev inklarerade
här i Port Resolution.
Mount Yasur är en aktiv vulkan som sprutar ånga, aska samt glödande lava
kontinuerligt. Man kör bil ända fram till en platå ca 300 meter från
kraterkanten. Detta är mycket ovanligt. Lär bara förekomma på ett ställe
till i världen. När man står på kraterkanten och tittar ner i det jättelika
hålet som var 5:e till 10:e minut får en urladdning så känner man sig ganska
liten. Det dånar öronbedövande hela tiden. Ibland så smäller det till som
från en explosion och lavan sprutar 50 meter upp i luften, jorden skakar och rör
sig. Skådespelet blev efter mörkrets inbrott till en helt oförglömlig
upplevelse.
Fredag 9/7
På morgonen kommer Tom på besök i sin utriggarkanot. Tom klagar på ont i
magen efter för mycket kavadrickande. "Ni har möjligtvis inte en Coca
Cola"? Jo, det hade vi naturligtvis! Vi var välkomna till hans by så
skulle han visa oss runt. Han lovade att försöka skaffa lobster eller fånga
fisk till oss idag eller i morgon.
Därefter dingar vi in till Port Resolution. Willy, 12 år, guidar oss genom byn
och visar oss hur han bor. Varje familj bor i ett antal hyddor på ett mer eller
mindre avgränsat område. Varje sådant "litet samhälle" har sin
egen jordugn som används 1 - 2 ggr i veckan. Man värmer upp lavastenar med
eldar. Därefter lägger man maten i korgar av blad och omger dessa av de heta
stenarna. För det mer vardagliga så lagar man mat över öppen eld i en gryta
i "kökshyddan". Sen har man sovhus samt hyddor med förråd. Allt
byggt med vad naturen erbjuder.
Vi vandrar vidare längs med huvudvägen och gör en avstickare till stranden. Där
träffade vi Tom igen som gjorde vad han kunde för att fånga lobster
eller fisk. Han snorklade på revet med ett spjut försett med en vass pilspets
som enda redskap. Tyvärr ingen fångst. Men han bad oss följa med på en tur
in i djungeln för att se hans familjs odlingar. Det finns hur många stigar som
helst så man måste ha sällskap om man ger sig in här. Innan vi kom fram till
byn så hade vi fått en hel säck med bananer, papaya, grapefrukt, taro, jams,
vårlöksknippe, lime och en mogen apelsin. På vägen hem till byn träffade vi
Jerry, en äldre herre, som höll på att färdigställa en ny kanot mitt inne i
skogen. Här görs kanoterna helt för hand av en stam från brödfruktsträdet.
Kanoten är bara ca 2,5 meter lång och så smal att en normalt byggd person
inte kommer ner i den. Man sitter på en bräda och paddlar. Kanoten är
utriggad på en sida .Det tar ca två veckor att färdigställa en ny kanot. Den
håller i 10 - 20 år. I byn träffade vi Toms fru, hans båda killar Ken och
Sten och resten av släkten. Alla har engelska (svenska) namn här. En härlig
dag med massor av intryck och kunskap om hur man lever år 2010 utan elström
eller gas. Och allt i samklang med naturen.
När vi åt en sen lunch på Lovisa så kom det en kanot
paddlandes från en annan del av ön. (Här finns många små byar runt om). Det
var (och så sa han med ett konstigt namn) men ni kan kalla mig Angel, det gör
de flesta! I botten på kanoten låg de efterlängtade lobstrarna. Två st à 1
kg för 75 sek stycket. Till detta åt vi tunt skivad taro samt vårlök, lättstekt
i smör och brässerat i lite grädde! Allt nersköljt med en flaska vitt från
NZ. Ja, vi hoppas ni hör hur änglarna sjunger!!!!!!!!
Lördag 10/7
Båtdag med rep och underhåll hela dagen. Inte kul men nödvändigt.
Ann-Christin stickar och bakar bröd. Tom kommer ut och meddelar att han lånat
ett harpungevär så nu kan vi räkna med fisk till middag. Så blev det också.
Vi fick (bytte till oss) två goda "plattfiskar på högkant" som
smakade förträffligt.
Söndag , måndag 11 - 12/7
Siktar på att gå i kyrkan vilket brukar vara givande. Men på Vanuatu har inte
religionen fått riktigt fäste. Kyrkan är en enkel hydda för en religion samt
en lite bättre murad för en annan inriktning. Men när vi tittar in så liknar
det nog mest den svenska gudstjänsten och vi beslutar oss för långpromenad i
stället. Det visar sig att de flesta jobbar med det vanliga, ingen verkar ta
notis om att det är söndag.
Måndagen skulle vi besöka några heta källor men vädret var alltför dåligt
så det fick anstå.
Beslutar att hissa ankaret tisdag morgon tidigt för att gå till Port Vila. Det
är ca 150 nm så det blir en nattsegling dit.
Lite om väder.
Fick mail om att ni har högsommar med över 30 grader. Grattis! Idag på
morgonen hade vi 19 grader, regnskurar och blåsigt. Här är inte så varmt
just nu. Det är ju vinter här och när det blåser från syd så känns den
kalla luften ungefär som nordanvinden i Sverige.
Tisdag, onsdag 13 - 14/7
Lättar ankar kl 0800 och motorseglar de första fyra timmarna längs med Tannas
västkust. Ser vulkanen från ett annat håll. Ett jättelikt askberg som så småningom
kommer att bli klätt med träd och grönska. Fiskar och får napp med detsamma.
Men det är som oftast närmast kusten, en tonfisk. Det är vi inte sugna på så
den återfår friheten.
I sundet mellan Tanna och Erromango så kommer vinden med besked och vi får nästan
omgående reva för att inte komma fram innan det blir ljust. Napp på båda spöna
i exakt samma sekund fick vi när det blåste som värst. Då är det oftast ett
"äkta par guldmakriller". Så även denna gång, och de var riktigt
stora. Tyvärr korsade de fiskelinorna och snodde ihop dom i en enda härva. Den
ena (the cow) slet sig men hannen satt fast. Tyvärr gick det inte att veva in
och efter en stund så kom även hannen (the bull) loss. Men den var bara 10
meter från båten och det var den största guldmakrill jag någonsin fått på
kroken.
Kl 0900 förtöjde vi Lovisa i en boj i hamnen i Port Vila.
Claes på Comedie servade. Det var ett kärt återseende och det blev en trevlig
pratstund med Claes och Laila innan det var tid att besöka stan.
Torsdag - fredag 15 - 16/7
Ann-Christin går till hårfrisörskan efter lunch. Vi skall båda ha lite
egentid mellan kl ett och tre. När vi träffas utanför marknaden så sitter
Ann-Christin på en bänk med huvudet i händerna (ovanligt). På väg ut från
en affär så trillade hon handlöst framstupa och slog ett rejält hack i
hakan. Detta är mycket lätt gjort. Nivåskillnaderna när man är ute och går
på stan är stora och de finns i hundratal. Man måste helt enkelt se sig för
vartenda steg man tar. Plåstrade om min kära och åkte tillbaka till båten.
Tejpade ihop såret med en kompress. Inga övriga skador, bara lite omskakad.
Fredagsmorgonen blev jag grattad med en T-shirt och en CD med typisk
Vanuatumusik. På kvällen hade vi familjen Kall (Claes, Laila och Christina) på
middag. Fisk är konstigt nog inte så lätt att få tag på så det blev en
favorit i repris, heta räkor i kokosmjölk. Uppiffad med röd paprika och mängder
med vårlök. Till efterrätt blev det ananas. På Vanuatu har de dom största
och sötaste ananas som vi någonsin har sett.
Lördag - söndag 17 - 19/7
Åt gemensam middag på Waterfront med Familjen Kall på lördagskvällen. Söndagen
gick i lugnets tecken.
Måndag - tisdag 20 - 21/7
Måndagen var desto stressigare. Tankade vatten och diesel. Besökte Customs för
att få cruisingpermit för resten av öarna i Vanuatu. Två besök på internet
för att fixa bankaffärer mm. Besökte även Immigrationen för att reda ut
begreppen om visa. Enligt info från diverse håll (inte minst från
incheckningen i Tanna) så får man bara en månad i taget. Detta innebär
definitivt vissa begränsningar för den fortsatta seglingen. Det finns totalt
fyra orter där man kan få nya stämplar i passen. Men utan problem så fick vi
två månader instämplade i passen så nu behöver vi inte tänka mer på
detta.
Vi bunkrade mat för rätt lång tid ute i förskingringen. Smör, youghurt,
mussli, konserverad korv, mjöl, mjölk och diverse konserver. Och alla färskvaror,
frukt och grönt.
Rutten fick göras om lite i och med att vi fick ordnat visat. Vi planerar att
ta oss norrut i ökedjan och sluta på Vanua Lava. Där är det en musik och
dansfestival den 1 - 5 september. Inte många båtar går så långt norrut men
enligt information på Noonsite så är detta ett av de största och mest
minnesvärda besöken man kan göra på en jordenruntsegling. Så den vill vi
inte missa!
Tisdagen skulle bli avresedag men så blev det inte. Gasen tog slut när
frukosttéet skulle kokas. Men det skulle den inte ha gjort. Och mycket riktigt,
när gasläckagetestaren kollades så läckte det gas! Efter en stunds felsökning
så hittade jag felet. En slang mellan spisen och avstängningskranen hade en
liten spricka som i vissa lägen gjorde att det läckte. Slangen var fyra år
och såg helt fräsch ut men så var den inte! Så nu allt bytt och supertestat
och vi planerar för avfärd i morgon.
Onsdag - torsdag den 21 - 22/7
Revelj kl 0700. Mulet och gråtrist väder men beslutet att släppa förtöjningarna
kvarstod, 30 nm till Havanna Harbor och fortfarande på samma ö (Efate). Två
regnskurar men sen spricker det upp och vi får fint seglingsväder. Ankringen
är ganska ödslig och vi bestämmer oss for att starta tidigt nästa morgon och
gå vidare till nästa ö (Epi). Får dock besök av en äldre man i sin
utriggarkanot som erbjudet fina tomater som vi inte kan motstå.
Drar ankaret i gryningen och motoriserar på spegelblankt vatten de tre- fyra nm
tills vi är igenom passet och ute på fritt vatten. Får vind omedelbart och
seglingen till Revolieu Bay går som en dans, dock en ganska obekväm sådan. Sjön
verkar alltid lite stökig här men undan gick det. Halvvägs fick vi en
guldmakrill på kroken modell stor. En hanne (bull) med stor puckel på hjässan.
Att filéa denna bjässe i hårt väder är inte det roligaste. Både jag och båten
ser ut som Stockholms Blodbad. Men vad gör man inte för att skaffa färsk mat
till familjen! Redan till eftermiddagsteet hade vi ankaret fastdraget efter att
tillryggalagt de 55 nm.
Öarna i Vanuatugruppen är alla typiska vulkanöar. En del höga toppar, 500
- 1000 meter, helt inbäddade i grön djungel. Byarna ligger gömda en
liten bit in från kusten. Man ser att det ryker från deras eldstäder samt från
deras odlingar. Här är det det gamla välkända svedjebruket som gäller. Öarna
är mycket vackra och ser ut som om de är inklädda i jättelika grönkålsstånd.
Fredag - söndag 23 - 25/7
Besökte byn Revolieu efter frukost. Sera och Lucy står för informationen här.
De pratade bra engelska. Vanuatu har ju lytt under både engelskt och franskt förmyndarskap.
Och under ett antal år så fanns det två parallella myndigheter. ALLT fanns i
en fransk och en engelsk upplaga. Gissa om förvirringen var total under denna
tid! Nu som självständig nation så är det fortfarande lite uppdelat. Går
man från byn Revolieu en timme österut så kommer man till byn Mabfelau som
har en engelsk skola. Och en timme åt det andra hållet så kommer man till byn
Burumba som har en fransk skola. Den sista är för övrigt ett EU projekt där
alla inblandade länder finns uppräknade på en stor skylt utanför skolan, däribland
Sverige. Barnen från byn Revolieu går denna sträcka varje dag.
Vi tog en promenad till Mabfelau. På vägen dit träffade vi ett antal människor
som alla stannar och pratar. Att hälsa och ta i hand är viktigt. Att
presentera sig med namn är också mycket viktigt. Speciellt de lite äldre är
mycket pratsamma och nyfikna. Familjen är viktig. Man får frågor om hur många
barn man har, om våra föräldrar lever och om vi har barnbarn.
När vi kom till byn så var den nästan helt folktom. Detta därför att det
var idrottstävlingar i den franska byn och ALLA VAR DÄR! Men vi träffade i
alla fall en man vid namn Jerry. Han frågade om vi gillade grapefrukt? Yes! Så
han plockade ner från ett träd och fyllde våra ryggsäckar. Vi kommer överens
om att vi ska återkomma på söndag och träffa hans familj samt hämta en
laddning med frukt och rotsaker som vi saknar i vårt förråd.
På lördagen gick vi åt andra hållet, till den franska skolan (byn). Det
finns husgrupper med jämna mellanrum längs med vägen. Under våra pratstunder
så framgick det att dessa "utflyttare" var trötta på den något påträngande
gemenskapen som finns i de större byarna. En av dessa ensamvargar frågade om
vi ville ha taro, vårlök samt snakebeans. Han var på väg till sin odling i
djungeln och tog gärna till oss också. Så efter vårt besök i byn Burumba så
satt John vid sitt hus med säcken full av godsaker. Snakebeans är 50 - 70 cm långa,
tunnare än en gurka, smakar lite böna, lite gurka. Skivas i fisksoppa eller i
grytor. Skall kokas några minuter för att få sin rätta smak. När man frågar
vad det kostar "så kostar det ingenting". Men de tar med glädje emot
en sedel som naturligtvis är väl tilltagen. Det är ändå billigt.
På kvällen blir det fisksoppa på guldmakrill, snakebeans, tomater, taro och
salladslök. Gott!
Söndagen blev det återbesök i Mabfelau. Vi fick träffa Jerry och hela hans
familj. Man bor gruppvis en hel familj, tre fyra generationer. Alla respektive
familjer har sin sovhydda, sitt kokhus och sitt förrådshus. Så det blir en
rejäl samling hus som varje storfamilj har. Vi fick bananer, vårlök, taro och
salladshuvud. Sockerröret tackade vi nej till. Som vanligt kostade det inget
men efter lite trugning så fick vi själv bestämma. Jerry fick 2000 vatu (150
kr) vilket enigt honom var dubbelt dubbelt mot vad det kostat på marknaden. Men
det är så fantastiskt att komma in och se hur dessa människor lever på stenåldersvis
och bli bemött med sådan vänlighet att man gärna vill bli ihågkomna som
lite generös. Att ta sig till marknaden och sälja sina produkter kostar 7000
vatu tor. Detta gör kvinnorna varje vecka i dessa byar.
Jerry berättade att han betalt skolavgifter på 20000 vatu
per termin och barn (6 st). Men nu är tre av barnen lärare i franska skolan
och jag är en mycket lycklig man, var den sista meningen från denne mycket
trevlige pensionär.
På eftermiddagen drog vi ankaret och seglade de 11 nm till Lamen Bay på öns
nordvästra spets.
Måndag - tisdag 25 - 27/7
I denna ankringsvik skall det finnas ett riktigt urtidsdjur som heter dugong
eller sjöko på svenska. Som ett stort sjölejon med ett huvud som en flodhäst
och lever konstant under vattnet. Det är mycket fredligt och fördriver dagen
med att beta sjögräs dagen igenom. Problemet är att hitta detta egendomliga
djur på ett område som är stort som en fotbollsplan. I skrivande stund har
ingen i de fem ankrade båtarna sett skymten av detta djur. Kan det möjligtvis
vara så att det är ett trick att få hit turister och seglare?
Något som nästan skulle kunna mätas med ett möte med en dugong var synen i
morse. Det kom en passagerarbåt tidigt på morgonen. Här är ingen kaj så den
ankrar och passagerare och baggage hämtas med små motorbåtar. När vi åt
frukost så blev det ett jäkla hallå på stranden. Vi trodde det var turister
men det var det inte. Det var ca 30 hemvändande "infödingar", som
skulle vidare till en annan by, som hade anlänt. Samtliga embarkerad en liten 5
meters motorbåt med en 10 hk utombordare under stort tumult och stimmande. Sen
gav de sig iväg i sakta mak med relingen bara några cm över vattenlinjen.
Varje kvadratcentimeter på båten var utnyttjad av stående människor. Ja, ja,
mycket skall man få se i dessa länder!
Varma hälsningar från ett härligt Vanuatu
Anders & Ann-Christin
|
