|
Resebrev
46 2009-04-26 – 2009-05-15
Hiva Oa 26/4 - 28/4 (Ögruppen Marquesas)
Vi stannade kvar på Hiva Oa totalt sex dagar. Ankringsviken ligger en
halvtimmes rask promenad från byn där livets förnödenheter finns att köpa.
Det är backe upp och backe ner, ingen vind och solen gassar från en klar
himmel konstant. Men efter en så lång tid på havet så måste man fylla på förråden
så det blir en promenad varje dag. Skönt att röra på sig också efter en månads
stillasittande på båten. Vi besökte den mycket vackert belägna kyrkogården
med en vidunderlig utsikt över havet där berömdheter som Jacques Brel och
Paul Gauguin ligger begravda.
Det är en mycket vacker
natur på Hiva Oa. Grönt och frodigt, trädgårdarna till de enkla husen är välskötta
och det är rent och snyggt överallt. Det finns massor av mango- och brödfruktsträd
överallt. Inne i byn är vägarna kantade med hibiskus, bouganvilla, nerium och
några sorter till som vi inte känner namnen på. Och nästan alla kvinnor har
en blomma bakom örat. Till vänster om man är upptagen (gift) och till höger
om man är ledig. Sen finns det en och annan som har en blomma bakom varje öra
och detta får var och en tolka som den vill!
För att bilden skall bli
komplett så måste vi skriva om alla dessa frigående höns och tuppar.
Tupparna gal konstant från det att gryningsljuset visar sig och det finns
hundratals tuppar och hönor i varje by. Ute i djungeln finns det massor med
vilda höns, getter och dito hästar.
Invånarna på Marquesasöarna är ganska mörka, vackra, lågmälda, artiga,
tatuerade (både män och kvinnor) och på äldre dagar ganska rundhyllta.
Efter sex dagar hade vi
bunkrat, tvättat både kläder och båt samt fått lite motion så nu längtade
vi ut till en badvik där vi kunde slappa några dagar. Denna badvik låg bara
två timmars motorgång på en ö som heter Tauata. Men innan dess så var det
dramatiskt värre!
Ankringsproblem!
När vi ankrade på Hiva Oa så var det så trångt i viken att alla båtar fick
ligga med två ankare. Ett i fören och ett i aktern för att inte svänga runt
för vindar och strömmar. Har läst om detta men aldrig praktiserat metoden.
Och tätt låg vi, oftast mindre än tio meter mellan båtarna. Jan på båten
Liva hade godheten att komma till undsättning när vi ankrade. Han rodde ut med
akterankaret efter att vi lagt ut ankaret i fören. Men på natten så gick
draggningslarmet och vi kunde lätt konstatera att den fem år gamla ankarlinan
var av. Båten studsade fram och tillbaka när dyningen rullade in, ungefär som
en jojo. Ankarlinan var aldrig använd och den sitter på en rulle, utsatt för
sol och saltvatten så den yttersta metern var nog ganska så skör. Men vi knöt
ihop resterna på natten och gjorde det bättre senare på dagen. Men sen när
vi skulle ta upp de båda ankarna så började problemen. Rodde ut med dingen
och försökte dra upp ankaret för hand, men det gick bara inte. Det satt långt
nere i dyn och jag kunde inte rubba det. Enda möjligheten var att ta upp förankaret
och dra upp det andra med Lovisa. I akterankaret finns en tamp med en liten
fender på så man vet var ankaret ligger någonstans. När nu ankaret lossade
hann vi inte borda fendern och linan så den for under båten och fastnade i
propellern eller runt rodret. Samtidigt drev Lovisa mot grannbåten. Så nu var
goda råd dyra! Chansade på att tampen inte satt runt propellern, men den
chansningen gick inte hem. Motorstopp och några meter till nästa båt, puh!
Ann-Christin hoppade ner i dingen och började bogsera Lovisa baklänges
samtidigt som jag fick i förankaret igen. Vi klarade det med några meters
marginal. Efter sju åtta dykningar var allt bärgat och vi kunde gå vidare.
Klantigt? Jo, det kan man lugnt påstå. Men det var ju första gången och vi
fixade det elegant till slut. Och till sist vill vi också meddela att praktiskt
taget alla hade stora problem med denna ankringsmetod.
På ön Tahuata i badviken Hanamoenoa 28/4 - 4/5
I viken var vi tre svenska och en norsk båt. Det var Comedie med Claes och
Laila, Lennart på Quilla och Björn på Josefine och så Lovisa. När vi var på
väg in i viken så möttes vi av en jättelik rocka, säkert två meter mellan
vingarna. De är verkligen fulsnygga dessa havsmonster.
Vi hade sex härliga dagar med mycket bad och trevligt umgänge. Stranden var öde
och mycket fin. Det växte flera träd med lime inne i djungeln så vi passade på
att förse oss. Vi ägnade många timmar åt att läsa på om Tuamutoarkipelagen
som ju är nästa mål. Där är ett 70-tal öar, hälften är bebodda och tio
till tolv besöks av seglare. Vi har sett ut fyra som vi tror blir bra. Det är
Raroia (Thor Heyerdahl o Kon-Tiki), Makemo, Fakarava och Toau. Men som vanligt,
osvuret är bäst.
5/5 - 11/5
Oa Pou ligger 65 nm från Tahuata så det blev en nattsegling. Svaga vindar och
motorgång de sista fyra timmarna. Det har varit mycket vindfattigt här
hittills. Akterankring gäller här för att hålla båten med fören mot
dyningen. Ankrar om en gång, men nu börjar vi få kläm på systemet och det
fungerar riktigt bra. På kvällen hade vi de två ensamseglarna (Lennart o Björn)
på middag. En trevlig kväll. Nästa dag kommer Comedie så vi hjälper dom med
akterförtöjningarna.
Byn har ca 1000 invånare. Här finns inte många km med väg men alla har en
fyrhjulsdriven Toyota Pick Up och de är inte gamla. Hela bilparken verkar vara
max tre - fyra år. Här finns ingen produktion och det verkar som alla servar
alla. Man tillverkar dock en del konsthantverk här i sten och trä. Mycket fina
"Tikis" dvs kopior på de stora stenstoder som finns överallt här.
Lite grann som dom på Påskön fast mindre.
Här är mycket mysigt och vi trivs verkligen bra här. Vi är ju på fransk
mark så det är färska baguetter som gäller. Men de bakar ett begränsat
antal som alla sliter i klockan sex på morgonen. Halv sju är de garanterat
slut och de ler med hela ansiktet och ber en komma tillbaks i morgon bitti. Märkligt!
Kan ha med bidragssystemen att göra. Det lär kosta franska staten enorma
summor att hålla igång dessa besittningar. Och innevånarna vill absolut inte
"bli fria". Och baguetterna är det enda som är billigt på dessa öar.
Allt annat håller "hysteriska priser".
För att få tag i mango, brödfrukter och inte minst de fantastiskt goda och söta
grapefrukterna här så måste man ta kontakt med någon husägare. Varje tomt
har dessa träd i ett flertal och de har säker tre gånger mer frukt än de behöver.
Men med den framfusighet man är känd för så möter detta ju inget hinder…
De plockar ner massor och vill inte ha något betalt, möjligtvis i form av
fiskeutrustning. Lina och krokar är efterfrågade.
Vi var båtvakter åt en australiensisk båt när de var på utfärd en hel dag.
Och naturligtvis hade chacklet till ankaret gängat ut sig. Så vi slängde i vårt
extraankare och riktade upp båten. De hade hyrt bil och besökt en farm inne på
ön och hade säkert 150 kg frukt med sig hem. Som tack för hjälpen fick vi en
hel korg med diverse frukter. Så det går ingen nöd på oss och vi riskerar
inte skörbjugg.
I byn finns endast en fungerande restaurang och på den avlade vi ett besök när
fantasin tröt för kocken. Fisk, ris och två öl per man för en kostnad av ca
210 sek per person. En halvliter öl kostar över 30 sek i butiken! Så det är
mycket nyktert om helgerna här. Tyst och lugnt och inget stoj och glam.
Efter en shoppingrunda i byn så kunde vi från land se att vårt akterankare
inte låg där det legat tidigare. Mycket riktigt! Dyningarna hade slitit av den
alltför klena ankarlinan och grannarna hade fått ankra om. Ankarlina passar
bra till att förtöja med vid kyrkbacken på Ven men inte här i denna miljön.
Så nu är den skickad till sopsorteringen och ersatt av en blyad superstark
ankartamp.
Vi avslutade med att gå i kyrkan kl 0800 på söndagsmorgonen. Kyrkan är bara
några år gammal och mycket vackert byggd i trä och sten. Plats för ca 600
personer och det var nästan fullt. Mycket sång och musik och inte så mycket
prat. Mässan sköttes av ett stort antal präster och lekmän. Det var
nattvardsgång och alla reste sig och gick ut i gångarna. Männen för sig och
kvinnorna för sig. Alla fick ett oblat var men inget vin och ingen
"ramsa". Det tog bara några få minuter så var den måltiden över.
På eftermiddagen och långt ut på kvällen så pågick ett födelsedagskalas i
den stora byggnaden nere vid hamnen. Byggnaden är ett vasstak på stolpar och
verkar vara lite av vårt "Folkets Hus" . Man sjöng och spelade och
hade hur kul som helst och vi satt på båten och lyssnade på denna
gratiskonsert med sång och bara njöt.
Nuku Hiva 11/5 - 15/5
Jag och Claes på Comedie hjälptes åt att få upp våra akterankare som sugit
sig fast i dyn. Det var med nöd och näppe vi klarade det. Sen gick vi för
motor de 26 nm till sista ön för vår del. Vi gick först till en liten vik
som heter Anse Hakatea eller Danils Bay. 300 meter höga grönklädda berg runt
om oss och helt skyddat. En helt underbar ankring, absolut tyst. Runt båten
simmar en Manta. Dessa havets giganter som kan bli 6,5 meter mellan vingarna.
Detta exemplar var ca två meter och simmade runt Lovisa en god stund. En riktig
högtidsstund för oss. Nästa morgon gav Laila, Claes och vi oss iväg på en
vandring in i en dalgång som så småningom slutade med att bergen omslöt oss
med en höjd på ca 600 meter. Här kunde vi beskåda världen tredje högsta
vattenfall med en fallhöjd på 600 meter. En liten sötvattendamm under fallet
hade varit badbart om det inte var för att det fanns fiskar som vi inte säkert
kunde identifiera. Det vimlade av kräftor och en stor kraftig ål. Rätt som
det var kom det en annan "ål" som var tecknad som en muräna. Muräna
är ju en saltvattenfisk så något konstigt var det. Den högg den riktiga ålen
ca två dm in på svansen och vägrade släppa. Kampen pågick som ett vilt
slagsmål under 15 - 20 minuter sen släppte "muränan" och ålen gömde
sig under några stenar. Så att bada näck här, speciellt om man är man, ja
det var ju som alla förstår inte aktuellt. Försökte analysera vad det var för
en konstig ål men hittade ingen som kunde passa in. Men en härlig femtimmars
tur i djungeln var det.
Nästa dag drog vi upp
ankaret och motoriserade de 6 nm in till huvudbyn på Nuku Hiva. Byn heter
Taiohae och hur det uttalas får ni gissa er till. Vi har idag handlat det sista
inför resan till Tuamuto och planerar att dra iväg i morgon förmiddag. Väderrapporten
lovar svag vind i tre dagar och därefter ingen vind alls. Det är 450 nm och
borde gå på fyra dagar men det får ta den tid det vill. Bara vi har styrfart
så seglar vi. Det har i princip varit nollvind sedan vi kom till Marquesas.
Nästa resebrev blir troligtvis från Tahiti någon gång i slutet på juni.
Hälsningar från ett härligt
Nuku Hiva
//Anders o Ann-Christin
|
