|
(Nedan kan ni läsa det färskaste
resebrevet. Ovan kan ni välja de äldre. Dessa läggs in fr.o.m. nu så snabbt
webmaster kan.)
Resebrev
47 20090516 - 20090528
Seglingen från Nuku Hiva till Raroia
Här kommer dagsetapperna: (endast för seglare)
103,80,70,106 och 97.
Snittfart 3,8 nm. Det gick som ni ser inte fort men det var alltigenom en härlig
segling. Sol, svag vind och inte mycket regn. Vi fick gå för motor i 16 timmar
då det var totalt bleke. Vi börjar bli bortskämda med smörseglingar, undrar
hur vi skall klara oss när det blåser styv kuling? Vi fick föresten en Skip
Jack tuna en timme efter avgång som räckte till två middagar. Inte vår
favorit, men bland de bättre när det gäller tonfisk. För övrigt var det väldigt
händelsefattigt på resan och det är skönast så!
Lite om Tuamotoarkipelagen. (the dangerous archipelago)
Jo, så kallades de i alla fall före GPS:ens tidevarv. De ligger bara några
meter över havet och på segelskutornas tid upptäcktes reven alltför sent och
många strandade här. Fortfarande så "skördar" öarna 4 - 6 segelbåtar
varje år så det vill till att ha reservsystemen för navigering klara. Det är
totalt 78 atoller men bara ett tjugotal är bebodda året om. Seglare som
passerar dessa atoller besöker som regel 1 - 4 st. Lämpliga öar att välja på
är ca 12 stycken. Alla går inte att komma in i, de är alltför grunda.
Öarna är vulkaner som
sjunkit och bildat en insjö med en till flera öppningar mot havet. Tidvattnet
som bara är ca en halv meter rusar ut och in genom dessa öppningar. Kratern
(insjön) är som störst lika stor som Blekinge eller varför inte Vänern/Vättern.
Hastigheten på vattnet i passen varierar mellan 3 - 9 knop. Så man måste
parera när det är slackvatten plus minus en timma max. Storleken på kratern gör
att om det blir oväder med stark vind så bildas det vågor på innanhavet och
man måste då ligga på rätt sida i lagunen. Här kan situationen snabbt bli
mycket farlig så det vill till att ha koll på väderrapporterna. Det finns
leder att följa på vissa atoller men de flesta är inte kartlagda så en måste
stå i fören eller sitta i masten med solen i ryggen och se var alla
korallhuvudena finns. Dessutom är det utlagda musselodlingar (svarta pärlor)
överallt i lagunerna och de är dåligt markerade med små bollar. Så det är
mycket att tänka på innan man ger sig in i dessa "snårskogar".
Öarna är franska
besittningar. Gamla rester som de nog gärna hade sett att de slapp att försörja.
Man producerar svarta odlade pärlor samt kopra. Alla sysslar med att samla in
sina kokosnötter, torka, klyva, torka mer i solen och till sist rensa ut nötterna.
Dessa packas i jutesäckar som hämtas med gamla fraktbåtar. Bearbetas vidare på
industrier på Tahiti.
Man bor i relativt nya hus som är fullt moderna och kör omkring i nya japanska
(inte franska) fyrhjulsdrivna bilar.
Raroia 21/5 - 24/5
Vi anlände ca en timma före slackvatten och gick in i lagunen i 3 - 4 knops
motström. Hellre det än medström för då går det alltför fort och styrförmågan
känns bättre i motström än medström. Passet är ca 75 meter brett och 5
meter djupt. Allt förlöpte väl och vi ankrade framför byn som har ca 200
inv. Vi var totalt fem båtar i viken. Efter att vi sovit några timmar så
dingade vi in till byn för att se vad den kunde erbjuda för något. Vi blev rätt
överraskade av att det fanns så många bilar i denna lilla by. Ett 20 - tal,
men bara två km grusväg. Och en flygplats, alldeles nybyggd med 28
parkeringsplatser (2 för handikappade) snyggt markerade på asfalten. Säkert
ritat av en arkitekt som inte varit utanför Paris. Man har en flygning i veckan
mellan Tahiti och Raroia och det är om söndagar. Det finns i princip ingen affär.
Man får sina varor med lastbåt från Tahiti en gång i månaden. Affären,
eller magasinet som det kallas, har i bästa fall öl samt några konserver, ris
och pasta. På vår promenad genom byn såg vi något som liknade en lotteribod
i Sverige, med uppfälld lucka och jag kunde skymta en coca cola flaska. Vi
stegade in på tomten och bort till "lotteriboden". Det var en mini
mini mini affär med i stort sett bara läsk och chips och någon enstaka
konservburk. Men farbrodern såg snäll ut (det gör för övrigt alla på dessa
öar) så jag frågade var man kunde köpa baguetter. Inga baguetter men han
tittade på en dam i trädgården och hon nickade samförstånd. Och så erbjöd
han på franskengelska att ordna ett bröd till nästa dag kl 10. Vill ni ha ett
litet, medium eller ett stort? Vi enades om ett medium men dumt nog inte om
priset!
Efter detta så frågade jag om han hade kyckling i frysen. Och se, de hade han.
Så det blev kyckling på längden och tvären under två dagar. Vi var nämligen
tvungna att köpa ett helt block med kycklingklubbor, betydligt över två kilo!
Med magen full av kyckling och en halv flaska rödvin så sov vi gott oavbrutet
i 9 timmar.
Nästa dags övning gick ut på att ta en lång promenad på ön samt försöka
få kontakt med någon som pratar engelska så man kan få lite information. Vi
besökte den nyrenoverade kyrkan och kyrkogården. Det är alltid intressanta
objekt på vår resa. När vi var inom synhåll för brödförsäljaren så
vinkade han frenetiskt. Han visade stolt upp ett bröd, alldeles nybakat, minst
30 cm i diameter och 12 cm tjockt. Doften var bedövande och mycket speciell.
Det vägde garanterat över två kg och kändes mycket kompakt. Och priset, ja
det var också väldigt speciellt. Utan att rodna ville han ha 150 kr för brödet!
Ja, vad gör man. Jag frågade om han skämtade, men han hade världens
pokerfejs. Visserligen befinner vi oss i den delen av världen där äggen
kostar 80 kr/kg, potatisen 4 kr st, en flaska öl 28 kr, och en flaska Absolut
Vanilj (jo den finns i den minsta lilla affär) kostar 600 kr. Så det var bara
att gilla läget. Brödet smakade himmelskt gott och var inte sött som vi
befarade. Det var mycket poröst trots vikten och höll sig i 5 dagar innan den
sista biten började mögla. Det bakas i en rund form över öppen glöd. Mot
slutet vänder de formen och det ger en fin rutig yta som tar till sig rökdoften
från kokosskalen som fungerar som grillkol.
Vi hade sett att det var full aktivitet i ett partytält mitt i byn. Där var 10
- 12 kvinnor i full fart med att fläta dels små "shoppingväskor"
och dels stora fat av palmblad. De var superflinka och det tog bara någon minut
per alster. Våran brödhandlare upplyste om att det skulle bli bröllop nästa
dag. Så ni är välkomna, säg till de andra seglarna också!
Nu blev vi riktigt intresserade så vi stegade in i partytältet och försökta
få reda på mer. Jo, det skulle bli bröllop kl tre i morgon lördag. En av
tjejerna frågade om vi möjligtvis kunde undvara några lime? Vi frågade hur många
och hon fnissade blygt 20 st. Vi fick en flätad korg att ta dom i och så var
vi hjärtligt välkomna att sitta med vid måltiden och deltaga i bröllopet.
Ibland måste man ju ha lite tur. Att få vara med på ett bröllop i Polynesien
det är Bingo.
Nästa morgon dingade vi in till byn med våra lime i korgen. Det var full
aktivitet redan kl nio. Två halva oljefat fungerade som grill och i det
nybyggda huset som skall bli någon form av bar i framtiden där stod det två jättelika
gaseldade wokar. Under ett plåttak var det en djup grop på 1,5 kvadratmeter
som de eldade kokos skal och ved från kokospalmer. Brasan var stor och röken låg
tungt över festplatsen. Kunde skymta att väggarna runt brasan var stensatt.
Var detta möjligtvis en jordugn? Hoppas det! Jag, och säkert ni också, har läst
om dessa jordugnar som man tillagar mat i under primitiva förhållanden. Och nu
skulle vi få uppleva det i verkligheten. Jo, så var det. När det efter fyra
timmars eldande var en tjock glödbädd så täcktes den av mängder med
palmblad samt en sorts mycket tjocka feta blad. Under tiden hade man packat alla
de små "shoppingväskorna" med styckat griskött. Massor med paket av
ett kokosbröd inslaget i blad samt ännu mera palmblad lades tillsammans med
"köttväskorna" i en stor fyrkantig korg av armeringsjärn. Denna
placerades ovanpå glöderna och sen täcktes allt av fuktiga jutesäckar. Till
slut täcktes allt med ett tjockt lager sand. Det hela liknade en gravkulle!
Vi var på plats redan vid tvåtiden för att inte missa något. Det var
uppdukat ett stort bord med kakor och för att inte flugorna skulle fastna i
kokoskrämen så stod det fyra tjejer och viftade konstant över tårtorna.
Wokpannorna var igång för fullt. Det ryktades att de innehöll "Tortuga"
och så var det också. Vid stora händelser så kommer de gamla sederna
tillbaka. Sköldpadda ÄR festmat, men de är ju naturligtvis fridlysta här som
på alla andra ställen. Röken från grillarna låg också tung över
festplatsen. Kyckling grillades på löpande band. Ca 100 personer skulle
utspisas så det går åt en del. Rå marinerad fisk stod också på menyn. Det
var där våra lime återfanns. Och massor med ris, en del som sallad med
tonfisk.
Kl 15 kom bröllopsföljet men då var vigseln redan över. Den var bara för
familjen och skedde i ett stort hem som också fungerade som kyrka. Här är de
katoliker och "så de andra" som brödförsäljaren uttryckte det. De
andra är djupt religiösa, lite åt 7:e-dagsadventister. Bröllopsföljet såg
i alla fall mer ut som ett begravningståg än ett bröllopsfölje. Trots ett
spelmanslag på ca 10 man som spelade polynesisk musik på ukulele och
hemmagjord bas. (en plasttunna med ett kvastskaft och en sträng) När bröllopsföljet
satt sig så började festen med "eftermiddagskaffe" bestående av en
nackad kokosnöt som dryck samt fem sorters kakor. Kakorna var riktigt goda och
inte så söta som vi befarat.
Tiden gick långsamt till dess att maten skulle serveras och jordugnen skulle öppnas
kl 5. Lite polynesiskt dans och musik roade under tiden.
Men så var det då äntligen tid. Alla samlades runt ugnen för att se och
lukta. En fransk lärarinna som vi språkade en del med berättade att det var
mycket sällan de gjorde sig besvär med denna typ av matlagning. Den
amerikanska modellen med stora grillar har nästan helt tagit över. Så det vi
fick se och senare smaka är verkligen unikt.
Det rök av ånga och det var fortfarande efter 4 - 5 timmar mycket varmt. Allt
gick i rasande tempo. Bort med sanden, bort med jutesäckarna, bort med alla de
gröna bladen. Korgen lyftes upp och bort från värmen. Alla brödpaketen
lindades fria från sitt bladhölje. Två man skar upp skivor av de varma bröden.
Korgarna med fläskkött tippades upp på faten an palmblad. All annan mat lades
också upp på "engångfaten av palmblad" Det var minst 20 män och
kvinnor som med en imponerande effektivitet fick ut all maten på borden. 6 - 8
tjejer hade fått det tvivelaktiga nöjet att agera flugviftare. Och detta höll
de på med under hela middagen!
Vi blev anvisade platser vid ett bord tillsammans med ett annat seglarpar. Hon
från Tyskland, han från Nya Zeeland, de bodde i Sydafrika och båten var
engelsk. En trevlig måltid där vi fick många tips om vad som väntar i
Sydafrika när vi i sinom tid kommer dit. Under hela måltiden, som för övrigt
var väldigt kort med tanke på allt arbete, så spelade och sjöng tolv man.
Det gänget var definitivt de som hade roligast på bröllopet.
Maten då? Jo, sköldpadda har vi ätit tidigare och det är väl sådär. Men
fläskköttet som tillagats under fyra timmar var bara så gott. Mer som kokt än
stekt. Mört så det bara trillade av benen. Mums!
Senare på kvällen fick vi kontakt med en kille som kunde bra engelska. Han var
lite "pratig" kanske beroende på att han hade en flaska hembränt
innanför byxlinningen. Alkohol var absolut förbjudet av brudparet så spelemännen
och några andra smög med sina flaskor. Vår talesman förklarade att om bara
brudparet åker hem så kommer flaskorna fram och det blir fart på festen. Så
inget är nytt under solen oberoende vilken sida av jordklotet man befinner sig.
Vi dingade hem vid halvnio tiden innan festen tog fart, vi var helt enkelt trötta
och nöjda.
Makemo 25/5 - 29/5
På söndagen efter bröllopet drog vi upp ankaret för en nattsegling till
Makemo som är en större atoll och har en större by med ca 600 invånare.
Segling och segling… Ingen vind alls de första 18 timmarna men sen kom det så
mycket att vi kunde segla till målet. Här är asfalterade vägar och många
nya hus. Det man försörjer sig på är kopraodling i stor skala. Alla trädgårdar
har drivor med kokosnötter under torkning. Sen finns här pärlodlingar med där
är ingen aktivitet alls. Träffade en ung man som kunde bra engelska. Han berättade
att priserna på svarta pärlor är alltför lågt så man låter helt enkelt
bli att skörda. Detta har pågått i över ett år. Fick en del andra uppgifter
som gör priser och levnadsomkostnader förståeliga. En inhemsk lärare tjänar
50000 kr i månaden och en från Frankrike belönas med 70000 kr för samma
jobb. Skatten är ca 35 %. Det går att leva hur billigt som helst här, men så
fort man vill lyxa till det så kostar det desto mer.
Vi var fem båtar här, samma som på Raroia med något undantag. Två drog iväg
till andra ändan på atollen och vi andra tre besättningar beställde bord på
byns restaurang. Sundowner på Lovisa för det ena paret. Det andra paret var
redan i byn. Vi hade en trevlig kväll och maten var bara så välkomponerad och
god. Efter middagen besökte vi hamnen där det pågick någon slags invigning
av den nya bryggan. Det var mycket dans och musik.
De andra två skulle också gå inomskärs nästa dag, men när de fått rapport
från de två första så ändrade de uppfattning.
De två första hade haft en besvärlig resa och fick dela upp en normal
dagsetapp på tre dagar. Mycket korallhuvuden och dåligt markerade
musselodlingar gjorde resan alltför riskfylld. Lovisa chansar inte. Att segla i
vatten som inte har sjökort får andra göra. Dessutom har de lovat kraftig
vind om två dagar och från öster. Då ligger vi illa till så vi gör
sejouren på Makemo kort och lämnar i morgon fredag den 29/5 för en 3-dagars
segling till Tahiti.
Den 29/5 är
det för övrigt fem år sedan vi tog farväl på bryggan på Råå. Tiden går
fort. Tur att vi inte åldras i takt med den!
Ha det så bra så hörs vi om ca en månad igen!
Mvh
Anders o Ann-Christin
|
