|
Resebrev
52 (2009-09-22 – 2009-10-10)
Vava'u 22/9 - 29/9
Efter Ano Beach så går vi för motor till ön Ovalou. Här lovar vår
"pilot" utmärkt snorkling. Det är bara vi och Esperanza, en holländsk
båt som vi har lite samspråk med då och då, som ligger ankrade vid denna
fina ö. En fantastisk sandstrand och ön befolkas endast av några getter. Och
faktiskt, en riktigt fin snorkling. Korallerna är fina men det finns inte så
mycket fisk på revet. På natten blåser det upp rejält och vi vaknar av att
ankarlarmet ljuder. Det visar sig dock att vi ligger stilla och att det är
GPS:en som fått fnatt!
Efter två nätter så åker ankaret upp. Vi sitter i några koraller men efter
ett tag så har vi svängt runt dem alla och kommer loss. Det är alltid nervöst
när ankaret skall upp, det hugger och sliter i kättingen och många får dyka
ner för att komma loss. Men än så länge har vi klarat oss. Vi seglar hela vägen
upp till Nieafu i härligt väder. Hittar en ledig boy och dingar därefter in
till stan och handlar bröd, frukt och grönsaker. Bestämmer oss för att gå
ut och äta pizza på kvällen fast det är torsdag. Fredag är den stora utekvällen
i Nieufu! Vi satt också alldeles ensamma på den stora restaurangen och åt en
mycket medioker (men dyr) pizza.
På hemvägen gick vi förbi
en restaurang som heter Giggling Whale. Vi hörde ljuvlig Tongamusik från
altanen så vi steg in och beställde kaffe med avec. Här spelade The Hausia
Brothers äkta tongansk musik. Åtta stycken musikanter spelade och sjöng i tre
timmar med avbrott endast för att läska sina strupar med Cava. De spelar
gitarr, mandolin, ukulele, banjo samt en hemmagjord bas. Denna bas består av en
upp och nervänd hink, sträng av blå nylontamp samt ett träskaft. Alla sitter
i en ring runt den stora cavaskålen (stort som ett handfat) på en matta av
pandanus. Tyvärr är det bara vi och tre till den första timman. Fördelen var
att vi också fick deltaga i deras cavadrickande. Man dricker ur halva kokosnötsskal.
Cava framställs av rötterna på en pepparbuske. De hugges i småbitar, torkas
i solen, mals/stöts och siktas. Detta mjöl blandas med kokande vatten. Efter någon
dag så silas "soppan" och cavan är drickfärdig. Den lär ha en svag
narkotisk påverkan men då får man nog dricka mycket. Man får en lätt bedövad
känsla i munnen efter att man druckit denna cava. Många seglare beskriver
cavan som att det ser ut som diskvatten och smakar ungefär likadant. Till detta
har undertecknad två kommentarer. Om ert diskvatten ser ut som cava så
rekommenderas att byta oftare. Och jag undrar hur många som verkligen har
smakat diskvatten! Nej, jag skulle likna utseendet vid CaféLatte och smaken den
är lite åt det beska hållet.
Vi hade en riktigt mysig
kväll denna torsdagskväll som vi med glädje lägger in i vår överfulla
minnesbank. Det visade sig när vi kom hem att den skiva vi köpt tidigare var
just den grupp som spelade på Giggling Whale.
Vi hade några riktigt sköna dagar på båten med avbrott för långa
promenader samt besök i byn för att handla mat. Vi bytte böcker med andra
skandinaviska båtar som anländer vartefter samt förbereder för nästa etapp
ner mot Nuku´alofa. Nytt visa för ytterligare en månad införskaffas. Kollar
väder för att hitta en lämplig dag att segla söderut. Detta är inte så lätt
då den förhärskande vinden ofta kommer från söder. Det är 63 nm till första
angöringen i Ha'apai som är Ha'ano Island. Så det får bli antingen en lång
dagsegling eller en långsam nattsegling. När allt var förberett och vi hade
klarerat ut så gick vi till Nuku Island. Efter att studerat senaste väderrapporten
så blev beslutet att nattsegla. Ett bra beslut för vinden var svag och vi hade
fått motorisera om vi skulle gått dagtid.
Ha'apai 30/9 - 6/10
Vi fick en härlig nattsegling ner till Ha´ano Island. Vi droppade ankaret
klockan 0730 efter en lite dramatisk ankring. Sjökorten stämmer inte och våra
"pilots" visar större ankring än vad det är i verkligheten. Det är
djupt ända fram till revkanten som är som en vägg 6 - 8 meter hög och snyggt
gömd en halvmeter under vattenytan. Har man då också solen i ansiktet så ser
man ingenting. Men allt avlöpte utan missöde.
Frukosten smakade toppen
och ön var vacker och vi satt och lyssnade på kortvågsradions nät för
seglare (Rag the Air på frekvens 8173 kl 0800). Där meddelades att det varit
en kraftig jordbävning (7,8 på richterskalan) kl 0715 lokal tid utanför Samoa
men att ingen tsunamivarning var utfärdad. Våra tankar gick naturligtvis till
de båtar vi känner som är i området men bedömde inte att vi var i någon
riskzon. Vi märkte dock att det var mycket oroligt i vattnet och att Lovisa for
rundor som en bandhund. Kl 0845 så hände det konstiga saker.
Reven som vi varit så nära
i ankringsmomentet kom upp i dagen och de bara blev högre och högre. Lovisa
snurrade rundor i strömvirvlarna. Det tog inte många sekunder förrän vi hade
motorn igång och ankaret var på väg upp. Vi vet ju sen den stora tsunamin
2004 att först försvinner vattnet, sen kommer vågen som förstör allt. Så
vi satte full fart ut från ankarviken mot djupare vatten. Därifrån kunde vi
se hur de torrlagda reven efter några minuter åter försvann i vattnet. Det
kom alltså ingen riktig våg utan allt återställdes lugnt och sansat. Vi väntade
en stund sen ankrade vi åter men denna gång betydligt längre ut och på
djupare vatten. Efter ca 15 minuter så kom reven åter i dagen men inte så
mycket som första gången. Det blev även en tredje sänkning av vattnet innan
allt blev lugnt och normalt. Vi bedömde sänkningen till 70 cm men detta har vi
sedan reviderat till mellan 1 - 1,3 m. I hamnen på huvudön Lifuka bara några
stenkast från där vi var ankrade mättes det till dessa värden. En stor tankbåt
som låg vid kajen höll på att kantra innan trossarna brast och båten med ett
brak studsade mot botten.
Dagen efter att vi anlänt hade vi den absolut skönaste dagen sedan vi lämnade
Panama. Det var varmt och soligt från en knallblå himmel. Vi var alldeles
ensamma och inte en vindpust på hela dagen. Så vi passade på att bättra på
den nästan obefintliga solbrännan. Mailade till Panacea som var på
Niuatoputapu för att kolla hur de klarade tsunamin. De var oskadda men deras
ankarspel skadades. Vi fick också reda att 60 hus var totaldemolerade, 65 hus
svårt skadade samt att 9 människor omkommit. När vi öppnade vår mailbox var
där massor med mail som undrade hur det hade gått för oss. Skönt att kunna
kommunicera med omvärlden trots att vi befinner oss på båt på andra sidan
jordklotet. Via radionäten så organiserades hjälp till Niuatoputapu. Seglare
lastade in i sina båtar och seglade dit med förnödenheter och hjälpte till
att organisera.
Så småningom vaknade även
Kungen av Tonga och det kom lite hjälp till ön. Ön Niuatoputapu som vi tyckte
så mycket om är verkligen hårt drabbad. Det finns två privatägda lastbåtar
som går oregelbundna rundturer till de tonganska öarna. Vi berättade i förra
resebrevet om att en av dessa kapsejsade med 70 omkomna som följd. Dessutom sjönk
alla de livsmedel som skulle till Niuatoputapu. Den kvarvarande lastbåten
hinner inte med några turer till denna gudsförgätna plats. Senaste leveransen
var för ca 9 månader sedan. Och så kommer tsunamin ovanpå detta. Det finns
inget att köpa i den lilla affären längre. Visserligen svälter ingen
eftersom det mesta finns i havet eller i djungeln. Men det har inte bakats en
enda brödkaka på fyra månader som ett exempel. Toapapper är en annan
bristvara. Här finns ju inga tidningar eller papper över huvud taget. Skor och
kläder behövs alltid här. Vi har nu fått bekräftat att det så småningom
kommit mycket hjälp dit och det känns skönt.
För att återgå till vår
sköna dag på ön Ha'ano Island så måste jag berätta följande. Det hade
legat en fiskebåt ca en sjömil ut till havs i två timmar. Jag tog dingen ut för
att kanske få köpa fisk. Nu var det ingen fiskebåt utan en dykbåt med
turister. Efter några ord om mitt missförstånd så satte jag fart hem igen. Då
ser jag framför mig ryggen på en stor val. Den dyker och jag följer den under
vattnet, det blir liksom blankvatten över valen. Så kommer den upp med en våldsam
utblåsning, som en fontän och jag ser att det är en riktigt fullvuxen
Humpbackval. Tredje gången den kommer upp så är mer än halva valkroppen över
vattnet och avslutningen med en perfekt uppvisning av den enorma stjärtfenan, säkert
tre fyra meter bred, bara 30 meter framför dingen. Detta glömmer jag aldrig!
Nästa dag körde vi motor in till huvudön Lifuka. "Huvudstaden" för
Haápai ligger här och heter Pangai Village. Vi checkade in och ut samtidigt.
Tog en lång promenad och fick bland annat se en "fabrik" där man
beredde den viktiga cavan. En natt stannade vi och efter ett nytt besök i byn för
att inhandla frukt och grönt samt middagsmat för några dagar så drog vi upp
ankaret för att gå vidare i arkipelagen. Det var bara en timmes segling till nästa
ö som heter Uoleva. Den beskrivs i vår Pilot som Ha'apais vackraste ö. Det
var den kanske också men den var obebodd så när som på två stycken resorter
och vi kände oss nog lite lappsjuka för vi hade svårt att njuta av den milslånga
öde sandstranden. Reven gjorde att vi fick ankra långt ute till havs och det
brukar inte vara så trivsamt. Men det blev två nätter här innan vi drog
vidare till den sista ön före avseglingen till Nuku'alofa. Ön heter Ha'afeva
och har lustigt nog byn placerad på vindsidan. Detta är mycket ovanligt. Så
efter en härlig dagsegling i vackert väder så ankrade vi på läsidan framför
en mycket trevlig och vacker ö. Vi dingade till den stora betongbryggan och tog
därefter en promenad tvärs över ön till byn.
Här har man inhägnade
trädgårdar för att försöka hålla sina grisar innanför staketet och
grannarnas grisar utanför. Husen var små söta hus (levererade från Kina) och
det såg riktigt trevligt ut i byn. Skolarna hade precis slutat så vi blev helt
omringade av glada och nyfikna elever. What´s
your name? Where do you come from? How old are you? How
long do you stay? Ja, frågorna haglar och de är inte blyga precis. De slåss
om att hålla en i handen och alla kämpar om att ställa frågor. De leder oss
till en lärare som tillsammans med sin hustru jobbar som volontär här under
14 månader. Vi pratar både länge och väl och kommer överens om att vi skall
besöka deras skola kl 0830 och lyssna på deras engelsklektion.
På vägen tillbaka genom
byn möter vi Pita, en man i 30-års åldern. Han erbjuder oss papaya, jams, sötpotatis
och good tongan food. Vi följer med hem och får se en minst sagt rörig tomt
med inhägnader för grisar, inhägnader för en massa rotsaker som skall
skyddas för grisarna och inhägnat trädgårdsland där det odlas morötter. Höns
och hundar springer lösa överallt. Pita pratar mycket dålig engelska men
pratar mycket om alla seglare som han servat och även bjudit på good tongan
food. Vi blev inbjudna i kokhuset där det alltid brinner en eld. I en stor järngryta
kokas det rotsaker som hans mor lägger upp på en tallrik till oss. En broder
till Pita kommer från skolan och även han får en stor tallrik med rotsaker.
Detta är vad man äter normalt. Rotsaker från djungeln och ingenting annat.
Fiskar gör man men mycket sparsamt. Pratade med en man på Lifuka om det inte
fanns någon fisherman i byn som man kunde köpa fisk av. Han skattade gott och
förklarade att alla tonganer gillar fisk men ingen gillar att fiska så därför
finns det ingen fisk på middagsbordet.
Efter provsmakandet av de läckra rotsakerna så gick vi ut i djungeln till
deras odlingar. Där växte ett rejält papayaträd så vi fick vår frukt. I
ryggsäcken fanns även diverse rotsaker. Pita följde med till bryggan och frågade
hela tiden lite försåtligt om vi hade vin, om vi drack rom, om vi hade en
ficklampa som gick att lysa med under vattnet mm. Vi lovade att komma tillbaks nästa
dag med lite gåvor men vi förstod att han ville följa med ut i båten. Så
det var inget annat att göra fast det är lite mot principerna. Vi drack varsin
öl medan Ann-Christin plockade ihop en bärkasse med diverse mer eller mindre
nyttigheter. Fyra askar cigaretter och några öl var uppskattade men sprit ger
vi inte bort. Men Pita gjorde garanterat en bra affär medan vi tyckte detsamma.
Nästa dag hade vi väckarklockan på ringning. Vi skulle ju till skolan! Det
var totalt 43 elever i skolan och Eric o Melanie hade ansvaret för
engelskundervisningen. De flesta barnen kände igen oss från föregående dag så
det blev ett jubel när vi kom. Efter presentation om vilka vi var och var vi
kom ifrån så blev det några sångnummer till vår ära. Man sjunger högt och
fullständigt oblygt. Precis som i kyrkan.
Eric berättade för oss
att dessa barn aldrig har sett en skriven rad innan de börjar skolan. Inga böcker,
inga tidskrifter finns i hemmen. Så det blir till att börja från grunden.
Skolan är obligatorisk och lyder under The government men man tilldelar inga
resurser. Erics och Melanies löner betalas av USA. Sen fanns det en inhemsk lärare
som avlönades av staten, men som sagt inga resurser från "farbror
Kungen" på Tonga. Vi bidrog med 35 kulspetspennor, skrivböcker, tre par läsglasögon,
ballonger samt en låda med tuggummi. Allt gick till Melanie som sen fördelar
efter eget omdöme. Vi besökte även den andra klassen, (man har 1-3 och 4-6
enhetsskola) och då ville även dom sjunga. De hade övat in flera rörelsesånger
som de hade sjungit på en föräldraträff och nu fick vi hela programmet. Härliga
minnen och många fina bilder.
På vägen hem så hörde
vi en klar och fin sång från djungeln. Efter ett tag så kom det fram två
tjejer från en sidoväg. I deras skottkärra var det diverse rotsaker samt en
plockad höna (mycket mager) Jo, de hade fångat en vildhöna som så småningom
skulle hamna i samma gryta som jamsen och taron. De praktiskt taget tvingade på
oss några av sina rotsaker. Och när vi sa hej då så fick vi varsin rejäl
tongansk kram av dessa båda trevliga systrar.
Vi hade egentligen ytterliggare två öar på programmet men vinden skulle lägga
sig och därefter motvind så vi föredrog en nattsegling till Nuku'alofa. Så
vid fyratiden drog vi ankaret för att komma utanför alla farligheter innan det
blev mörkt. Sen hade vi en underbar nattsegling till slutmålet på Tonga. Vi
fick en halvmeter lång Barracuda direkt efter start och ytterligare en lika
stor Spanish Mackerel nästa morgon. Båda är utomordentligt goda matfiskar. Så
nu är festmiddagarna räddade. Att angöra Nuku'alofa ser betydligt besvärligare
ut på sjökorten än det är i verkligheten. Visserligen fattas sjömärken och
de som finns är gjorda i fackverk och är i princip omöjliga att upptäcka.
Och de elektroniska sjökorten visar som vanligt ca 500 meter fel. Men det är
gott om plats och man kan i stort sett följa ekolodet som är en bra navigator
när allt annat fallerar.
Nuku'alofa 7/10 tills vi seglar söderut
Vi ankrar utanför ön Pangaimotu Island kl 1130. Endast en båt ligger på vänt
till Nya Zeeland nämligen Nae Hassle med Colin och Melin. Vi har följts åt
under nästan hela resan från Panama. Det är ca 1,5 nm till stan och sjön är
skvalpig när det blåser. Men Melin ger besked att Big Mama Resort inne på ön
idkar taxibåt efter (o)bestämda tider så vi slipper den långa och blöta
dingeturen till stan. Efter en god fiskmiddag med en av de sista flaskorna vitt
vin från Panama sover vi gott på natten. Upp med tuppen nästa morgon för att
vara på plats 0800 när taxin går. Ja, ja, vi fick väcka både ägaren och
taxikillen och vi kom iväg halv nio i stället men så är det på Tonga!
Vi hittade Customs efter att vi blivit hänvisade till fyra olika kontor. Men
alla är lika trevliga så det gör inte så mycket. När de såg att vi var från
Sverige så frågade de om vi visste något om den försvunna svenska båten
Marionette. Jo, vi berättade att vi fått ett mail som meddelade att de var ok.
De var nämligen eftersökta på riksnivå här i Tonga. När vi promenerade upp
i stan så kom tulltjänstemannen ifatt oss och bad oss följa med upp till det
Svenska konsulatet för att själv berätta vad vi visste. När vi kom dit så
var konsuln inte där så vi lovade att maila direkt till honom när vi fått
allt bekräftat. Skönt att det inte var något allvarligt med Marionette, vi
var riktigt oroliga. Det har kallats på dem på alla nät under två veckors
tid och ingen har sett dem under lång tid. Men nu är dom tillrätta!
I morgon skall vi in till stan och handla. Vi planerar att gå så fort vädret
ser vettigt ut. I dag är det fredagen den 9 oktober och vi tror att vi kommer
iväg måndag eller tisdag nästa vecka. Till Nya Zeeland och Whangarei är det
1126 nm (2085 km) så vi beräknar att det tar mellan 8 - 10 dagar. Vi har en
del jobb som måste göras innan vi drar till Sverige men vi skall vara hemma
till den 20/11 senast!
Försök till sammanfattning om Tonga.
Tonganerna är oerhört vänliga och trevliga. Har lätt för att skratta och
har en härlig humor. Jag hade föreställt mig dem som stora bjässar men det
är dom inte. Fast det finns riktigt breda tonganer. Det är oerhört fattigt
men ingen svälter så vitt vi förstår. Drogproblemen är nog minimala, ser
aldrig någon påverkad. Kungen och kyrkorna håller folket i ett järngrepp.
Allt som är investerat i byarna, t.ex ett dieseldrivet elverk på ön Uoleva, så
står det en magnifik stenpelare med en mycket påkostad platta som meddelar att
denna byggnad med sitt elverk har The King of Tonga and New Zeeland skänkt. Min
egen slutsats är att om inte kungen varit inblandad så hade det blivit två
elverk. De jag diskuterade detta med höll med.
I vissa byar (öar) finns det en sändare för mobiltelefoni. Den drivs av ett
litet vindkraftverk. Många hade telefoner men visste inte riktigt hur de skulle
använda dom. De är ju helt isolerade och känner oftast endast dom som bor på
ön. Normalstorleken på dessa byar är 200 - 600 invånare. Det finns i varje
by fyra till sex kyrkor, vissa riktigt stora och påkostade. Söndagar gör man
absolut ingenting mer än besöker kyrkan 1 -2 ggr och så äter man tillsammans
med familj, släkt och vänner. Ett plan landade på Niuatoputapu en söndag men
ingen ville hjälpa till med att ta hand om den hjälpsändning som kom. Det
fick seglarna göra.
Det springer lösa grisar i alla byar. De bökar överallt även på kyrkogårdarna.
Hönsen är också definitivt frigående.
Det finns ingen Tongansk radiokanal som når ut på öarna.
Alla män får ett stycke land av staten när de fyller 16 år. Detta skall de
sköta och odla på så att de kan försörja sin familj. Så sker också.
Deras tandstatus är den sämsta vi sett hitintills på vår resa. Många
ungdomar har fullt med guldplomber i sina framtänder. Alla saknar en eller
flera tänder innan de fyllt 25.
Vattnet kommer till 100 % från regnvatten. Alla husen har plåttak som leder
ner vattnet till stora cementcisterner. Vi har sett byar med vattenledningar
till varje hus men ingen har tänkt på var vattnet skall komma ifrån.
Tokprojekt finns det många exempel på. Skall man ha el, vatten, telefon mm
till varje hus så krävs det ju en stadig inkomst. 0ch det har man ju inte på
dessa öar. Men som slutkläm så är det vår uppfattning att det finns massor
med lyckliga Tonganer på dessa utspridda paradisöar!
Kramar från Anders o Ann-Christin
PS Det snöade på nordön, Nea
Zeeland för några dagar sedan! Det är dit vi skall om några dagar! DS
|
