|
Resebrev
54 20100317 – 20100417
Nu har vi varit i Nya Zeeland i ganska exakt en månad. Resan ner gick som på räls
fast att vi flög. Lovisa hade skött sig bra och var torr och fin och inget mögel.
Det ät ju ganska så kyligt här så normalt skall detta inte vara något
problem. Läste igenom det sista resebrevet som vi skickade innan vi reste hem
och kan konstatera att som vanligt blev det inte som man planerat. Vi har i
princip jobbat åtta timmar om dagen med att fixa alla ”att göra saker”
under denna månad men med ett avbrott på en vecka då vi hyrde bil och
turistade på Nordön!
Men vi tar det från början.
Reservdelar till Watermakern anlände till Sverige (från Italien) några dagar
efter det att vi lämnat landet. De skickades till NZ med express och anlände
redan efter fyra dagar. Synd att samtliga delar var till en helt annan pump! Men
vi har lyckat få igång watermakern så att den producerar ca hälften av vad
den skall göra så vi får nöja oss med det. Har som extra säkerhet inhandlat
reservdunkar (100liter) så vi skall nog klara oss.
Plottern som varit på service kom som planerat och fungerade utmärkt när vi
testade den. Reparationen kostade 7000 kr och det var nytt det allra mesta. Köpte
de sista tre korten vi behöver för hemresan (6000 kr) och var väldigt glada för
detta. Ända tills i går då rutterna för de första seglatserna skulle läggas,
då kom felet tillbaka igen. Så nu får vi skjuta på avresan som var planerad
till måndagen den 19/4.
Har monterat fyra nya batterier på totalt 730 Ah. Kostnad ca 18000 kr. Dyrt men
nödvändigt. Vår livflotte har inte varit på service på fem år så det var
högt på tiden. Den skickades till Auckland och det skulle ta fem dagar. Efter
åtta dagar hade de inte ens öppnat och tittat på den. Efter ytterligare några
dagar fick vi en offert på ca 6000 kr för att den skulle vara godkänd. Sen
tog det 12 dagar innan den anlände. Så det är lite trögt här i NZ.
Vår EPIRB (nödsändare) var slut i batteriet och lustigt nog är det mycket
billigare att köpa ny än att byta batteri. Så för 6000 kr har vi nu en ny
liten EPIRB med inbyggd GPS. Denna är snäppet bättre än den gamla men vi
hoppas naturligtvis att den inte skall komma till användning.
Segelöversyn är nog mer regel än undantag för dem som kommit så här långt
på sin jordenruntsegling. Lovisa är inget undantag. Pelle som har segelmakeri
i stan hade fixat detta medan vi var i Sverige och vårt nya soltak samt
sprayhood var ju redan levererad. Kostnad 15000 kr.
Mycken tid är också lagd på att få Lovisa i skick som ny. Hon är vaxad och
polerad, teaken är nåtad och de flesta pluggarna som lossnat är återställda.
Att putsa det rostfria (som rostar och blir fult) med Cif och tandborste tog mer
än en dag.
Ann-Christin har låtit symaskinen gå på högvarv under ett antal dagar.
Dragkedjor har en fantastisk förmåga att sätta sig så de är omöjliga att få
loss. Stearin och vaselin hjälper men det har ändå blivit ett dussin byten.
Nya fina myggnät till fönster, skylite och nergång blev det också. Behövs i
Vanuatu där det finns gott om malariamyggor.
Det är första gången jag nämner något om kostnaderna för seglingen för
det är mycket individuellt vad man spenderar. Men det verkar som alla åker på
mellan 50 – 150000 kr i rep och underhåll under uppehållet på NZ. Här
finns ju allt att tillgå och det är bäst att passa på. Det är dessutom
betydligt billigare än i Australien som lär vara ett riktigt ”dyrland”.
Lite allmänt om livet i Wangarei
Vistelsen på Riverside Drive Marina har varit den bästa tänkbara och kan
varmt rekommenderas. Ordning och reda och mycket bra service. Tillbehörsbutik på
gården och varv, mekanisk verkstad, Volvorepresentant. Ja, här kan man få
allting gjort.
Det är gångavstånd till samhället (15 min rask promenad.)
Den 29/3 lade vi Lovisa i vattnet och gick sedan den korta sträckan upp till
Town Basin där vi fått en plats invid kajen av Sharon som förestår marinan.
Sharon är gift med Pelle segelmakare, kommer från NZ men har bott i Sverige i
13 år och pratar svenska som en infödd. Detta är mitt i stan och här är
verkligen mysigt.
Mycket arbete återstår så det är bråda dagar. Dock inte värre än att vi
hinner umgås med alla de skandinaviska båtbesättningarna som finns i området.
Det är Happy Hour på stamlokuset ovanför våra båtar varje tisdag. Efter en
öl eller två så går vi vidare till någon krog och äter middag hela gänget.
Påskafton var vi samlade på Lovisa och alla lät sig väl smaka av Påskbuffeén.
Åtta man i sittbrunnen fungerar utmärkt på lilla Lovisa. Efter vår
semesterresa var samma gäng samlat på Hokus Pokus (Mats fyllde år) och vi åt
en härlig Tacosmåltid.
En veckas rundresa på Nordön 6/4
– 12/4
Att NZ är stort blev vi kloka på när vi började studera resebroschyrer och
kartor. Att resa med buss och tåg, ja då skall man nog snarare ha 5 – 6
veckor på sig än våra 7 dagar. Så det blev till att hyra bil och minska
ambitionsnivån ganska rejält. När jag skulle hyra bil så gjorde dom mig uppmärksam
på att jag måste ha ett internationellt körkort alternativt konvertera mitt
svenska till ett NZ. Det blev till att fylla i en massa blanketter samt kopiera
pass och körkort. Synundersökning som jag klarade med ett nödrop men sen fick
jag ett tillfälligt körkort och så var det klart. Att köra till vänster med
en högerstyrd bil var allt lite knepigt de första timmarna samt på morgnarna
när man startade. Men det gick bra och vi körde 150 mil på 7 dagar. Vi besökte
avlägsna släktingar till vår svärson (och tillika webbmaster). De bodde på
en halvö söder om Auckland med en underbar utsikt över havet. Detta blev vår
första anhalt. Suzy och Mick tog väl hand om oss och första kvällen hann vi
med en tur till den svartaste sandstrand vi någonsin sett. Sanden (lavasand) är
blåsvart. Naturen var ”vild och vacker” och mycket torr. De har inte fått
en droppe regn sedan före jul så de får nödutfodra djuren eller slakta ut i
förtid. Efter en god middag, lammrack var beställt, så blev det mycket prat i
kvadrat innan det var tid för att koja in. Nästa förmiddag var det
sightseeing på programmet. Det var definitivt en mycket vacker del av NZ som vi
besökte.
På eftermiddagen körde vi till en stad som heter Rotorua. Den ligger i en dalgång
där det pyser och bubblar samt sprutar hetvatten från underjorden nästan överallt.
Svavelosen ligger tung över staden och det är mycket turister här. Vi
parkerade i centrum och gick runt och letade hotell eller varför inte ett Back
Packers hotell. Det blev det senare för det var mycket centralt och billigt.
Problemet kom när vi sen skulle hitta bilen!
Vi såg namnet på gatan och memorerade var vi parkerade.. Det är bara det att
alla gatunamn är på Maurispråk och de heter nästan likadant allihop. Så det
blev till att gå gata upp och gata ner i hela centrum och det tog gott och väl
en halvtimme innan vi återsåg vår hyrbil!
25 % av NZ:s befolkning är Maurier. De kom från Polynesien för ca 1000 år
sedan. Det fanns en tidigare ursprungsbefolkning men enligt uppgift så blev de
uppätna av Maorierna. De är mycket krigiska och ganska så våldsamma dessa människor.
75% av de som sitter inspärrade är Maorier. Vi var med på en ”välkomstceremoni”
som anordnades och det var en ganska högljudd tillställning med mycket
grimaser. De kan konsten att räcka ut tungan till en otrolig längd samtidigt
som de vänder ut och in på ögonen så man bara ser ögonvitorna. Samtidigt
stampar de i golvet och ryter och gör utfall. De är mycket konstfullt
tatuerade på hela kroppen och ofta även i ansiktet. Efter denna inledning så
övergick ensemblen till att spela och sjunga och det var betydligt trevligare.
Dag två i Rotorua gick i lyxens tecken. Vi besökte ett Polynesiskt bad i
lyxklass. Fem bassänger med naturligt varmt vatten som doftade lite svavelväte.
De var olika tempererade från 38 till 43 grader. Det var kyligt i luften men
vad gjorde det! Efter två timmar liknade man mest ett russin. På
eftermiddagen hade vi beställt Thailändsk massage. Det var verkligen en
upplevelse. Men efteråt var jag öm i hela kroppen. Ann-Christin satt och
tittade på och tog lite kort. Vid ett tillfälle stod hon med hälarna väl
inborrade i mina ryggmuskler och tog spjärn i taket med sina armar. Tacka
sjutton för att det gjorde fruktansvärt ont! För att få ordning på alla
mina muskelknutor föreslog damen att jag skulle besöka henne 2 – 3 ggr till.
Vi hade som väl var inte tid till detta då vi skulle fortsätta resan nästa
dag. Ann-Christin fick naturligtvis en härlig massage i lugnt tempo och med
massor av massageolja. Så orättvist det kan
vara.
Tidig revelj och iväg mot Waitomo. Här besöker vi fantastiska
kalkstensgrottor. Vi har genom åren sett några sådana tidigare och var lite
tveksamma om vi skulle lägga tid på dem. Men vi ångrade oss inte. De var väl
värda ett besök. Det lite unika är att det finns tusentals lysmaskar i taket.
Det ser ut som en fantastisk stjärnhimmel.
Vi var färdiga kl 3 så vi tog beslutet att fortsätta mot nästa dags mål
eftersom det var över 40 mil dit. Vi körde halva vägen och övernattade i en
trevlig stad som heter Pukekohe. Som vanligt så blev det typ kinamat igen. Det
vimlar av asiatiska restauranger och de är alltid välbesökta. Klassisk Nya
Zeeländsk mat är mera svårfunnet.
Målet nästa dag var Kaurimuseet i Dargaville. I Nya Zeeland finns det skogar
med Kauriträd. Dessa träde är enorma i sitt omfång och kan bli 2000 år
gamla. Vi besökte först museet och fick hela dess historia. Inte minst är vi
tacksamma för all den information som vi fick av en sedan 30 år utvandrad
svenska (glömt namnet) och som förestod suvenirshopen. Efter detta besök som
var mycket intressant så besökte vi en av de få skogarna som är bevarade.
Det näst äldsta trädet är ca 6 meter i diameter (ja ni ser rätt) och är
daterat till 500-talet. Under 1800-talet skövlades nästan alla skogarna och
mycket gick på export. Man byggde båtar och hus av dessa giganter. Numera är
de fridlysta och endast döende träd får huggas. Däremot har man hittat
skogar av dessa jätteträd i marken. Man gräver igenom marken på stora områden
för att finna dessa ”guldklimpar” De är fortfarande kärnfriska och används
till att göra dyra
suvenirer av. På tal om guldklimpar så skapade dessa jätteträd bärnsten i
enorma mängder. Detta kallas för Nya Zeeland Guld. På museet fanns stora
skulpturer på hundratals kilo i bärnsten.
Efter dessa trevliga besök så var det tid att styra mot Wangarei. Vi hade
bilen en sista dag för att bunkra för den långa vistelsen på Fidji och
Vanuatu.
Vad händer nu?
Vi måste ge servicegubben en andra chans att fixa till vår Plotter och det tar
troligtvis större delen av nästa vecka. Sen skall vi segla några dagseglingar
norrut till Opua. Där checkar vi ut, tankar diesel och bensin samt fyller på
med färska grönsaker. När vi får ett väderfönster till Fiji så drar vi iväg.
Detta är en etapp på 8 – 12 dagar beroende på vindarna.
Vi har haft många och långa diskussioner om att förlänga vår resa med ett
eller annat år i Malaysia och Thailand. Men som det känns nu så är vi rätt
nöjda med att komma hem till Sverige förr gott 2011.
Kramar från Anders o Ann-Christin
|
