|
Resebrev
56 20100514 - 20100606
Detta resebrev kommer att
avhandla vår segling tillsammans med Lennart på Quilla samt Björn på
Josephine. Vi har planerat att segla från Vuda Pt marina till ett antal öar i
ögruppen Yasawa Group. Det blir i dagboksform.
Traditionen bjuder att man har med sig en kvast med Kavarötter när man besöker
en by för första gången (Sevusevu). Dessa inhandlade vi på marknaden i
Lautoka.
Fredagen den 14/5 Ön Waya pos.
(17.19.40S
177.07.94E)
Kastar loss från Vudo Pt marina vid niotiden på morgonen. Motorseglar de 28 nm
och kastar ankar lagom till eftermiddagsteet. Första ankringsförsöket
misslyckades och andra satt lite för stumt. Dumt nog lät jag det vara. Njöt
av att äntligen vara på gång. Fick en liten liten tonfisk under seglingen men
Lennart hade bättre lycka. Han plockade upp sex stycken. Så vi fick de tre och
så hade vi middag två dagar.
Lördag 15/5
Regn hela förmiddagen. Efter lunch klarnade det upp och vi fick besök av
Norton 13 år. Han kom paddlande på en gammal surfingbräda med en hemmagjord
paddel av bambu. Han ville vi skulle besöka hans ö och lovade att leda oss
till sin gammelfarfar så vi kunde få vår Sevusevu. Så vi dingade in till den
lilla byn Namara på ön Waya Lailai.
Husen är mycket enkla trähus. Korrugerad plåt till tak och luftkonditionering
av naturlig modell d.v.s. tvärdrag. Inga möbler mer än möjligtvis enkla sängar
till de äldste. Alla hälsade hjärtligt men viskade och pekade ”Sevusevu”.
Jo, Norton visade oss till rätt ställe. Denna urgamla tradition är
fortfarande viktig.
Vi blev inbjudna i ett hus och vi satte oss med benen i kors på en
Pandanusmatta. Den gamle rabblade sin ramsa, bad för oss, och accepterade vår
gåva. Allt på Fijispråk. Och så var det klart.
Den gamle mannens dotter Francesca erbjöd sig att visa oss runt i byn. Vi nämnde
att vi ville besöka gudstjänsten nästa dag (söndag) och hon blev jätteglad
för detta. Vi var så välkomna! Och efter mässan så är ni välkomna på söndagslunch.
Och ni är också välkomna i kväll vid sextiden så dricker vi Kava
tillsammans. Ja, såna är Fijianerna! Glada, skrattar, sjunger och visar besökare
stor gästfrihet. Så vi tackade naturligtvis ja även till en riktig
Kavacermoni. Björn och Lennart hade undvikit denna ”smaksensation” men nu
fanns det ingen återvändo.
Efter rundvandringen så hamnade vi i ett gemensamhetshus (fungerar också som fängelse
och straffhus, enligt Norton, om man inte följt deras lagar) där några damer
dukat upp sina souvenirer. Så det blev ett tyg till kjol till Ann-Christin, ett
halsband och jag satsade på polerade snäckor. Som ni förstår så är det
bara att gilla läget.
Timmen innan vi skulle på Kavadrickning så draggade Lovisa rejält. Tur att vi
var på båten annars kunde det slutat på revet. Efter omankring satt ankaret
inte helt stumt så vi litade på att det grävt ner sig i sand och mud som där
står i beskrivningen.
Vi samlades runt en kavaskål med Francesca som värd. Hennes man fick inte vara
med. Han skulle ut på revet och fånga lobster till nästa dags lunch! Detta gör
dom efter mörkrets inbrott. Dyker ner djupt med ficklampor och fångar med händerna.
Efter en timme tackade vi för oss. Tänkte mest på draggande båtar.
Söndag 16/5
Det blåste rejält hela kvällen och natten. Lennart draggade men vaknade i tid
för att rädda situationen. Lovisa verkade till att ligga säkert och bra. Det
regnade rejält och vi samlade 25 liter regnvatten. Mässan skulle vara mellan
nio och tio. Men det var typisk Fijitid. Barnen var samlade i kyrkan under denna
tid. Kl 10 så slog byäldsten med en stor träklubba på en ihålig trädstam för
att påkalla att det snart var mässa. Vi satt i kyrkan och väntade. Några äldre
slog sig ner och började läsa bibeltexter växelvis. Kl 1030 slog byäldsten
återigen i gonggongen. Nu kom prästen och resten av byns invånare. En hel del
sång men också väldigt mycket prat. Och på Fijis eget språk som är helt
obegripligt för oss. Francesca steg efter ett tag ut i kyrkogången och hälsade
oss vitingar varmt välkomna till deras kyrka. Och innan prästen avslutade mässan
kl 12 så fick även vi några Guds ord på engelska. De flesta kan lite
engelska men den är inte lättbegriplig.
Efter mässan så blev det att återigen sitta ner på golvet med benen i kors.
Ann-Christin i snäv långkjol och jag i Lavalava. Bara axlar, korta shorts
eller kjolar, keps och solglasögon ses inte med blida ögon ute på öarna. Vi
blev serverade en härlig måltid bestående av kokt kyckling, två fina fiskfiléer,
en kokt hummerstjärt samt lite morötter lök och fri tillgång till kassava.
Vi fick en sked till hjälp medan husfolket åt med fingrarna. De fick nöja sig
med kokt fisk och kassava. En djup tallrik med vatten att tvätta händerna i
fanns mitt på golvet. En minnesvärd dag på Fiji.
Måndag 17/5 - onsdag 19/5
Efter en mycket rullig natt så drog vi ankaret redan kl 8 för att gå de 15 nm
till Drawaqa. Ankringen är i vissa böcker angiven som lämplig endast för
dagankring och det kan vi gott hålla med om. Inte en sandplätt någonstans,
bara korallskog. Efter första försöket så låg ankaret uppe på en jättekorall,
säkert 6 – 8 m i diameter. När vi skulle ankra om så låg kättingen virad
om diverse koraller och det tog en god stund innan vi hade fått loss det. Därefter
lade vi ankaret längre ut och på djupt vatten och det verkade att fungera.
Orsaken till vårt besök var att det mellan öarna Drawaqa och Naviti är en
smal och grund passage och enligt våra Pilots så skall det komma ett stim med
Manta Rays ca 1 – 3 timmar efter högvatten. Dessa jättar mäter 2 – 3
meter mellan sina ”vingar”. Med öppen mun sorterar de plankton som är
deras basföda. Så kl 9 nästa dag tog vi dingen till passagen tillsammans med
ett antal båtar fulla med turister. Då det är mycket strömt i passagen så gör
vi så att vi kör för motor motströms och sen snorklar vi medströms med
dingen i ett fast grepp i den ena handen eller helst med en tamp runt magen. Det
vill till att inte tappa dingen för då är man illa ute. Vi kämpade på i nästan
två timmar men några Mantor såg vi inte. Snopet men så är det. De kommer
inte varje dag. Däremot var det fin snorkling i sundet så det fick bli utbytet
denna dag. Provar nog en gång till på returen genom ögruppen.
Efter lunchen så lättade vi åter ankar för att segla de 11 nm till norra
delen av Naviti. Björn hade senaste sjökorten från Navionics så vi seglade
upp längs med västsidan. Annars är rekommendationen att gå upp längs med
den östra sidan. Allt gick bra även om vi alla blev lite konfunderade vid ett
tillfälle då revet gick betydligt längre ut än vad man kunde utläsa av
korten. Här gäller att ha koll på ekolodet samt på färgskiftningar i
vattnet för att inte klanta till det.
Vi ankrade utanför byn Gunu i Gunu Bay strax före eftermiddagsfika. Platt
vatten, vindstilla och en härlig sandbotten att dra fast ankaret i. På
eftermiddagen kom det ett gäng fiskare i en ny fin båt med sprillans ny Yamaha
40 hk. Båten full med fisk och i handen på en av grabbarna två stycken grön
och orangeskimrande lobsters. 40 Fijidollar (160 kr) ville de ha och det fick
dom också. I stället för växel på en 50-lapp så fick vi en stor Bras som
mer än väl räckte till middag nästa dag. Så det blev hummerfrossa på
Lovisa med vin och hela köret mitt i veckan. Bäst att ta chansen ha, ha.
Senare efter middagen satt vi på fördäck och njöt av en ”magisk kväll”.
En liten månskära, stjärnklart, eldar på stranden, grilldoft från byn och
ungar som stojade. Och absolut vindstilla, inte en krusning på vattenytan. Härligt!
Temperaturen är för er som undrar konstant runt 27 – 33 grader i luften och
26 – 27 i vattnet så det blir många bad.
Nästa morgon så dingade vi in till byn med en ”kvast” kava såsom seden
bjuder. Moses ledsagade oss till Chiefen som godkände gåvan, läste sin ramsa
och välkomnade oss till hans by. Det ser ut som de tar denna ceremoni på fullt
allvar och på sätt och vis har den ju en funktion. Inte en massa seglare och
turister som springer vind för våg i byn. Hela denna by ser mycket mer välmående
ut än den förra. Ordning och reda med små vägar mellan husraderna. Mycket häckar
av crotone och andra växter. Möbler i de flesta husen. Fina båtar och
motorer.
Vi gjorde ett långt besök
i skolan. De har två klasser i varje sal(4 st) och totalt fyra lärare. Ingen
lyx men ordning och reda även här. De hade en ”låda” som de bad besökarna
att skänka en slant till skolan i. Så gjorde vi och därefter så kom vi inte
undan de trevliga suvenirförsäljande damerna. Det blev några halsband och
fler snäckor till samlingen.
Efter besöket ankrade vi om i en annan bukt (Narewa Pt mitt emot) för att
vinden friskade i från fel håll. Snorklade en timme men det var inte den bästa
snorklingen.
Kvällen avslutades på Quilla med snacks och sundowner.
Torsdag den 20/5 – söndag 23/5
Drog ankaret tidigt och motorseglade upp längs med västsidan till Blue Lagoon.
Ankrade utanför Nanuya-Sewa Resort. Här är mycket väl skyddat för alla
vindar och Kryssningsföretagen har ”hyrt” en halv ö för sina turistresor.
De avlöser varandra varannan dag ungefär.
Nästa dag dingade vi in till stranden för att utforska lite. Vi promenerade även
på ”förbjuden mark” eftersom det inte var någon charterbåt för tillfället.
Beställde middag för fyra på Resorten. Tog det lugnt, njöt av livet, läste
och skrev mail.
På eftermiddagen upptäckte jag en varkula på höger sida nedanför högerknäet.
Såg ut som en hårsäcksinflammation. Men den var stor som en ärta. Det spände
lite i den så vi punkterade den med en bomullssudd indränkt i sprit.
Efter en sundowner på Lovisa (det är ju fredag, ha, ha) så dingade vi in till
restaurangen på ön. Vi åt en fin middag med lammrack och grönsaker för besättningen
på Lovisa medan grabbarna åt stor biff. Mycket vällagat och gott. Och när
det var tid för notan så tog Björn hela rasket! Gott, trevligt och billigt
alltså!
Det är verkligen ingen trängsel i ankringsvikarna här. Utöver oss så är
det en båt från Ryssland (Never Better) som vi har sällskap med.
På lördagsförmiddagen kom det dock in ytterligare tre båtar, men de drog
igen nästa dag. Efter frukosten så såg jag en liten båt i sundet. Det såg
ut som om skepparen fiskade så jag drog iväg med dingen. Farbrodern fiskade
med lina, liten blank krok agnad med delar av små krabbor. Under tiden vi
pratade drog han upp ytterligare två portionsfiskar. Undrade om jag kunde få köpa
fyra stycken. Han log och gav mig de fyra störste. På frågan vad de kostade så
var svaret ingenting. Här finns hur många som helst! Jag gav honom 20 F$ (80
sek) och han log sitt bredaste (och lite tandlösa) leende. Senare fick jag reda
på att en normallön för t.ex. taxichaufför eller kassörska i snabbköpet är
15 F$ per dag. Så det är klart att han log! Vi hade i alla fall ett härligt
utgångsmaterial till en god middag för fyra på Lovisa. Fyra rejäla snappers
blev en riktigt god middag Pingstafton 2010. Detta blev även avskedsmiddagen för
Lennart
och Björn, men det visste vi inte då.
På söndagsmorgonen var benet rejält svullet från knäet och neråt. Började
då på en 750 mg penicillinkur. Ytterligare en inflammation med varkula längre
ner på skenbenet punkterades och tvättades. Detta såg inte kul ut!
Måndag 24/5 – onsdag 26/5
Vi hade en ankringsvik kvar i Yasawa Group samt ett återbesök i Manta
Rey-sundet. Men benet var violett och mycket svullet och beslutet var lätt.
Full fart till Vudo Pt marina för vård av kvalificerad personal. (På Fiji,
detta fattiga och illa ledda land) Delade upp seglingen på två dagar och
ankrade upp i marinan på eftermiddagen. Det var stentufft dessa två dagar med
ett ben som inte dög till att stå på längre och en sol som gassande hela
tiden. Invirat i en handduk som begöts med kallt vatten konstant hjälpte dock.
Visade upp mitt ben för tjejen i receptionen och hon tog omedelbart telefonen
och ordnade en tid samma dag på en privat klinik i Lautoka. Väl där så
tittade (lägg väl märke till ”tittade”) den kvinnliga läkaren på benet.
Inget blodprov, ingen sänka, ingen undersökning. Recept på samma penicillin
som jag redan tog samt en injektion i ballen med samma medicin. Skulle återkomma
nästa dag för ny spruta samt även en tredje dag om det inte började backa.
Dag två inte bättre ut, snarare tvärtom. En stenhård ”ägghalva” i
knävecket har tillkommit. Får min spruta samt ny tid nästa dag. Om det inte vänt
så blir det lasarettet…
Torsdag 27/5 – fredag den 4/6
På morgonen den tredje dagen är benet blåviolett, svullet från halva låret
och ner till och med foten. Nästan bubbel storlek. Åker till kliniken och dr
Kavita ordnar remiss till lasarettet. Vi tar taxin vidare till akutintaget. Här
sitter det en sköterska som tar emot. Tittat på remissen, tar en bomullssudd
från bordet (det ligger ett berg av bomullstussar i en hopknuten handduk)
torkar av ett finger och tar blodsockerprov direkt. Efter en kort väntan blir
vi invisade till mottagningen. Jag har nu fått en rullstol att sitta i och det
var allt tur för benet gjorde fruktansvärt ont att stödja på. Doktorn satt
vid ett skrivbord mitt i rummet. Det var ett 10-tal patienter inne samtidigt. Några
liggandes i sängar, andra i rullstolar. Doktorn som skrev in mig var av
kinesiskt ursprung. 160m cm lång och säkert 90cm bred över axlarna. Grymtande
tittade han på benet men rörde inte vid det. När jag visade visitkortet med
Lovisa och talade
om att vi var seglare så koncentrerades intresset till båten. Alla skulle
titta.
Efter ett tag så skulle de sätta in en fast kanyl i en ven. Läkaren försökte
men gav upp. Lämnade över till en mycket ung läkare (sköterskor har inte
tillstånd att sätta fasta kanyler) med mycket indiskt blod i sig. Där vid
skrivbordet fixade han det på första försöket. Men efter att han sprittorkat
så smällde han till blodådern med sina fingrar för att hitta den (utan
latexhandskar). Kanylen fästes med helt oelastisk tejp som släppte med
detsamma. Svett och fukt och stel tejp på en hårig arm är ingen bra
kombination. Och när de skulle fylla två rör med blod så sölade båda läkarna
ner sig med mitt blod på händerna, blod på skrivbordet samt på utsidan av rören.
Och fullt med blod under den lösa tejpen. Båda tvättade av sig under en
vattenkran samt torkade sig på den gemensamma handduken. Därefter blev jag
ombedd att ta plats på en brits med ett lakan som verkligen var solkigt och
fult. Fick information att jag
skulle till röntgen och därefter läggas in för att få penicillin intravenöst.
Och så blev det.
Efter röntgen som såg bra ut samt att blodproven var klara (dom var ok) så
rullades jag in på sal 4 som var ett enkelrum. Detta skulle kosta 50 F$ (200
sek) per dag. Såg väl ut som våra salar på 50-talet. Hela sjukhuset är från
1971 men hade säkert inte fått någon uppfräschning sedan dess.
Ann-Christin hade varit med hela tiden men efter installationen på salen så återvände
hon till båten. Senare på eftermiddagen så fick jag besök av ”min” läkare.
Fick tre sorters antibiotika intravenöst samt en i pillerform. Detta skulle nu
injiceras var 6:e timma i den löst sittande ”fasta” kanylen. Personalen var
naturligtvis nyfiken på vitingen som seglar jorden runt så det var mycket
spring till en början. Bad en sköterska att byta tejpen då den lossnat helt.
Hon tog bort tejpen och skulle sätta dit ny utan att tvätta rent! Så jag bad
henne att tvätta rent först. Då tog hon en bomullssudd i fickan och blötte
under vattenkranen och gjorde rent. Den nya tejpen satt lika dåligt som första
omgången. Detta var ett problem under hela vistelsen. Ann-Christin köpte
elastisk tejp efter någon dag som satt bättre. Men vid varje gång som de
skulle koppla slangen för injicering så rann det baklänges och bandagen var
konstant nersölat med blod och penicillin.
Hygienen var under all
kritik och till stor del helt i onödan. T.ex. var slangen från droppflaskan
alltid nerblodad. Ingen rengöring eller byte på 8 dagar. Den enda gången de
använde engånghandskar var när de skulle byta kanyl. Då knöt de en
vinylhandske om överarmen. Efter 1 – 2 dagar så var den fasta kanylen förbrukad
och läckte så den sista dagen fanns där inte fler vener att sätta den i så
då fick jag injektionerna direkt i häcken. Efter varje förbrukad ven så följde
uppsvullna och mycket ömma händer och armveck. Var stundtals mer oroad för
dessa än för benet.
Dagen efter inläggningen
var det storrond. Överläkaren, ”min” doktor, 8 studerande m.fl.
Fortfarande så bara tittar man på benet, ingen känner eller undersöker det.
Det bestäms att man skall scanna benet (ultraljud). Om det finns vardepåer så
blir det operation senare på eftermiddagen. Som väl var så visade ultraljudet
ingen varficka. Mycket tveksamt om man hade vågat lägga upp sig på
operationsbordet med den hygieniska standard som jag sett. Men vad var
alternativet. Att flyga med ett ben som är blåviolett och nästan dubbelt så
tjockt som normalt är nog inte helt riskfritt det heller.
Jag tappade aptiten redan efter en dag. Kunde bara inte tåla lukten av lagad
mat. Penicillinet ger denna effekt. Så jag avbeställde den och levde på
papaya med limesaft samt yoghurt med mussli som Ann-Christin kom med dagligen.
Vatten på flaska som ren säkerhet. Ville inte dra på mig en magsjuka ovanpå
alla andra problem. Tiden fördrevs med korsord, böcker samt den fantastiska
”hörapparaten Ipod” med över 200 böcker och massor med musik. Benet blev
sakta men säkert lite bättre för varje dag och efter 8 dagar så blev jag
hemförlovad med en 7-dagars penicillinkur i tablettform. Ny röntgen samt återbesök
om 14 dagar.
Sammanfattning av sjukhusbesöket.
Personalen var trevlig och vänlig och ville väl. Men rutinerna skiftade från
person till person. Det var inte två sköterskor som gjorde likadant vid
injiceringen av penicillin. En del spolade rent med destillerat vatten innan
injiceringen och efter. Andra bara före, någon bara efter. Och den slarvigaste
hoppade över detta moment helt. När kanylen var igensatt så tryckte man med våld
på sprutan tills det gick alternativt att den fasta kanylen åkte ut. Hierarkin
var lika närvarande här som på ett svenskt sjukhus, kanske till och med värre.
Översköterskan (tre streck på röd axelklaff) idiotförklarade den
slarvigaste sköterskan (två streck på blå botten) när denna vände ryggen
till.
Man lägger utan tvekan en blodig bomullstuss på lakanet i sängen. Kanyler och
sprutor läggs lösa i sängen efter det att man tagit av skyddet på kanylen
men innan man injicerar. Hiv lär vara vanligt på Fiji men rutinerna säger mig
att man inte har en aning om riskerna. Man är totalt oförsiktig.
Men nu i skrivande stund så sitter jag i soffan på Lovisa och skriver. Jag ser
ut att överleva vilket jag kanske inte gjort utan hjälp från lasarettet i
Lautoka. Hela kalaset som speglar självkostnadspris på Fiji kostade totalt 650
F$ (2600 sek) inklusive alla mediciner. Så man får kanske vad man betalar för?
Vad händer nu? Söndag den 6/6
I morgon skall det komma reparatörer som skall svetsa dit en ny infästning
till förstaget. Har varit i kontakt med Najadvarvet och bett om kommentarer
samt hjälp med gamla ritningar. Svaret kan enklast beskrivas som ”God dag
Yxskaft” Vi är tre Najader som råkat ut för exakt samma missöde och det är
solklart att det är en underdimensionering. Så alla som läser detta och är
seglare, varna Najadägare och gör dom uppmärksamma på problemet. När det gäller
nonchalans från Orustvarven så är inte Hallberg Rassy ett dugg bättre. Har hört
skrämmande dumma kommentarer från de som har problem med sina båtar och vill
ha hjälp.
Ny Furlex samt segel är lite mer än halvvägs mellan NZ och Fiji. Det är
Bernt på Albertina som har den dyrbara lasten. Dyrbar, ja. Kronan sjönk så när
det var tid att betala så kostade en NZ$ 5,52 i stallet för 5,20. Så haveriet
kommer att kosta ca 53000 sek innan allt är klart. När grejerna är monterade
så lägger vi oss i en trevlig ankarvik och inväntar den 30/6 då Sharron
(Pelle segelmakares fru) fyller 40 år. Det blir stor samling båtar i Muscot
Cove som skall fira av henne ordentligt. Efter det så bär det iväg mot
Vanuatu. Dit är förresten våra vänner på Josephine och Quilla på väg sen
några dagar.
//Kramar från Anders o Ann-Christin
|
