|
Resebrev 59 100728 - 100816
Onsdag - torsdag 28 - 29/7
Lite korrigeringar samt mötet med en Dugong
Vi stannade kvar en extra dag på Ann-Christins begäran. Hon ville ge dugongen
en extra chans. Så vi snorklade runt i över en timme på förmiddagen och en på
eftermiddagen innan vi gav upp. Det var ingen aktivitet bland de andra båtarna
heller som indikerade att dugongen "var på gång". Men kl 1610
tittade jag ut och såg två turister som snorklade bara 15 meter från båten.
Och ögonblicket efter så kom det upp en stor "rygg" vid sidan om den
ene och strax därefter en stor stjärtfena. Jag skrek på Ann-Christin att
dugongen var utanför Lovisa och vi praktiskt taget hoppade i
snorkelutrustningen och simmade ifatt. Den var mer än dubbelt så stor som vi
hade föreställt oss. Som en valross i figuren och 3,5 meter lång. Huvudet
liknar en flodhästs fast mindre. Där nere på botten så "glufsade"
den i sig det tunna lagret av alger så sanden yrde om den. Efter 5 - 7 minuter
så går den upp och andas. (Den klarar alltså inte att leva under vattnet
konstant som jag skrev i förra resebrevet). När den simmade upp för att hämta
luft så hade vi den på en meters avstånd. Själv simmade jag strax bakom det
jättelika djuret men det straffade sig då den inte bara hämtar luft. Den
passade också på att släppa ut en massa "restprodukter" rätt i
nosen på Andersson. Efter 45 minuter började det att skymma och vi gav upp förföljandet.
Men vi vill lova Er att det var ett möte med ett urtidsdjur som vi aldrig glömmer.
På morgonen gav vi oss iväg mot nästa mål i Vanuatu. Ön heter Malakula och
ankringsviken Port Sandwich. Det är 28 nm och en lagom dagsegling. Vi hade
vinden in från aktern och sjön var mer stökig en vad vi önskat. Men så blir
det ofta mellan öarna. Om vi hade lite otur med vädret så hade vi bättre tur
med fisket. Vi fick först en gulfenad tuna, den första på vår resa. I vår
fiskebok så klassas den som den absolut bästa tunan. Därefter en Barracuda
modell stor, ca 12 kg. Tyvärr vågar vi inte äta Barracuda pga risk för
ciguateras. Små är riskfria men inte stora som fångas kustnära. Tyvärr gick
den inte att kroka av och släppa tillbaks så den fick följa med till Port
Sandwich. Väl där så frågade jag den första "kanotisten" hur de
gjorde i byn med Barracudor. Jo, de åt dem efter att ha provkokt och provätit
en bit. Så jag överlämnade denna fisk till en överlycklig man! Det råder nämligen
fiskeförbud i viken eftersom det är helt utfiskat. Och att ge sig ut i havet
med deras ranka kanoter är inte att rekommendera.
Port Sandwich är en mycket vacker ankringsvik. Tyvärr råder det totalt badförbud
då det finns minst en haj som går till anfall på människor. En 9-årig
flicka omkom efter en attack för några år sedan.
Fredag - måndag 30/7 - 2/8 Ön Malakula, Port Sandwich
När vi gick iland på fredagsmorgonen så kom det direkt två grabbar i 20-årsåldern
och hälsade oss välkomna till Port Sandwich. Därefter fick vi en fråga som förvånade
oss en del! Do you smoke hasch? Nej det gör vi inte. Och det är idiotiskt att
hålla på med droger, var min lite vassa kommentar. Därefter så fortsatte vi
vår promenad.
Det går en väg längs med vattnet till huvudbyn. Det tar ca 45 minuter i rask
takt. Längs med vägen så finns det ett antal mindre byar. Ofta bara bebodda
av en släkt. Kor, höns och grisar i massor springer mer eller mindre lösa överallt.
Det var väldigt folktomt överallt och förklaringen fick vi så småningom.
Alla var på idrottsplatsen och firade Independence Day. Vi slog oss ner och
lyssnade på ett tal som lästes upp av någon hög potentat. Det roligaste med
det talet var att papperna inte låg i ordning och något fattades, så talaren
hade definitivt en kämpig stund där uppe på podiet. Talet var skrivet
av presidenten och lästes troligtvis upp i alla byar denna dag. Fick (som
alltid) kontakt med den som satt närmast oss. De frågar var vi kommer ifrån,
och så är konversationen igång. Winnie var gift med polisen i byn. Pratade
bra engelska och var mycket trevlig. Jag frågade vad man gjorde med dom som
inte följde givna regler. Jo, först så försöker "chiefen" prata
dom tillrätta. Om inte det hjälper så får dom fängelse, dock bara en dag!
Efter talet så blev det "Custom dance". Ett tjugotal män, mest
ungdomar, dansar en krigsdans med mycket stampande i marken. Några trummar på
en trumma gjord av en urholkad trädstam. Dansarna har "harskramlor"
runt vristerna. De är nakna så när som på ett bälte om midjan. I bältet är
fäst ett flätat rör som de stoppar in snoppen i. Ann-Christin var väldigt
konfunderad över hur de fick den att bli kvar i röret, så som de hoppade och
stampade. Några hade också fäst en lövruska fram respektive bak för att dölja
behagen. Kropparna är målade i vita och ljusbruna nyanser. I håret fjädrar
eller annan dekoration. Dansen var klart sevärd och definitivt av gammalt
krigiskt ursprung.
Efter lunch i båten så gjorde vi ett nytt besök på idrottsplatsen. Det
skulle spelas final i fotboll. Byarna runt om har en fotbollsturnering som
avslutas på Independence Day. Hemmalaget förlorade. Klassen på matchen
liknade mest den som vi hade när Svenska Foder spelade mot Skånemöllan en gång
om året i Tågarp!
Nästa dag ägnades bland annat åt att dinga runt viken. Hittade inloppet till
Murder River men eftersom den var helt överväxt så avstod vi från att ta oss
in med dingen. Tog en lång promenad på land åt andra hållet men det gav inte
så mycket. Upptäckte att vårt ankare som vi har i dingen var borta. Med 99-%
säkerhet de två haschrökande grabbarna som "hälsade oss välkomna"
som tagit det. Här finns ett gäng som de har problem med. Leda och tristess,
kanske varit i någon civiliserat land och lärt sig dumheter. Vi är inte de
enda som blivit tillfrågade om vi röker hasch. Vet fortfarande inte om dom
ville sälja eller köpa. Det borde dock finnas obegränsade möjligheter att
odla cannabis i djungeln.
Det hålls festivaler på de flesta öar någon gång under året. Port Sandwich
har dock varit ett undantag. Men i år skulle de göra ett försök att åstadkomma
något för första gången. James Cook ankrade i Port Sandwich för 236 år
sedan. Med detta som tema hade ett gäng entusiaster annonserat en fyra dagars
festival (2-5/8) i Port Sandwich. Vi beslutade oss för att stanna första dagen
för att se hur det gick. Programmet innehöll allt från frukost kl 0700,
invigningstal kl 0900, custom dance 0930, pig-killing ceremoni kl 1030, Captain
Cook skulle komma m.m.
Ingenting hände förrän vid nio tiden då de meddelade att de var försenade
och det skulle börja kl 10. Efter ett välkomsttal så blev det dans av samma gäng
som vi sett tidigare. En av de gästande seglarna fick bli Captain Cook och kom
inseglandes med sin båt och ankrade. De krigiska dansarna for ner till stranden
och tog emot gästen. Festivalen var till stor del byggd på att det
skulle komma turister och segelbåtar till byn. Men vi var bara fem båtar så
det blev lite konstigt. Och invånarna runt om i byarna kom inte heller. Så
lite fiasko blev det. På eftermiddagen så kom de bärandes med en 25-kilos
gris. Med hopbundna ben bars den skrikande på en stång in på festplatsen. Gänget
som dansar får som betalning alltid en gris. Denna gris klubbades efter diverse
ceremonier ihjäl av en krigare. Ett välriktat slag med klubban mitt i pannan räckte.
Därefter bar de iväg med grisen till byn där den fick bli festmiddag för
dansare med familjer den kvällen. Tänk er denna programpunkt i Sverige!!!!!
Vi fick också se hur man lagar mat på deras klassiska stenugn. Man eldar på
lavastenarna i några timmar. Därefter lägger man diverse rätter, paketerade
och tillredda i bamburör eller bananblad, på de varma stenarna. Efter 2 - 3
timmar så är det färdigt. Vi provåt deras nationalrätt som kallas Lap-lap.
Det är riven jams blandad med färsk kokosmjölk. Detta knådas till en deg och
bakas enligt ovanstående beskrivning. Man äter med fingrarna. Rätten serveras
på ett paket av blad. Mer färsk kokosmjölk som sås kramas på. Servetter är
också några blad. Kleggigt, lite sött, osaltat tyvärr men ganska gott.
Senare på kvällen drack vi kava och dansade till en orkester (stringband)
tills orken tog slut.
Tisdag - torsdag 3/8 - 5/8 Ön Ambrym, byn Ranvetlam och Ranon
Motorseglar de 28 nm till ön Ambrym. Här finns två byar med endast några km
avstånd. Vi ankrade utanför Ranvetlam först. Efter lunch på onsdagen
promenerar vi de 1,5 km till byn. Träffar Joseph som är träsnidare och
tillika bagare. Beställer en träfigur samt tre bröd. Joseph lovar att
leverera till oss nästa morgon kl 0700. Bröden bakas i en rund cementugn. Man
eldar med ved någon timme och därefter åker brödet in och bakas på glöder
och eftervärme. Precis som i Sverige för länge sedan!
På hemvägen träffar vi Roy och hans son Harry. Beställer frukt och grönsaker
till kl 10 nästa dag. Men nu är vi ju i Vanuatu så brödet kom en halvtimme för
sent och frukt och grönt såg vi inte röken av. Bröden var goda och mycket
tunga. Röksmaken sätter definitivt en speciell prägel på maten här. All mat
tillagas på heta stenar eller över öppen eld. Kokt i gryta eller bakat i
bananblad. El finns endast i form av något litet bensindrivet elverk. Ibland
finns ett stort dieseldrivet elverk men de är oftast ur funktion eller så
saknat man diesel. Efter mörkrets inbrott så är det just kolsvart i byarna.
På Ambrym finns en aktiv vulkan. På natten färgas himlen då och då röd av
den sprutande vulkanen. Det tar fyra timmar upp och lika lång tid hem att besöka
denna vulkan så vi avstod från detta äventyr. Träffade en fransman som gjort
utflykten. Hans glasögon hade blivit fördärvade av askan som överraskade
dom. Dessutom var stigarna långt ifrån riskfria att gå på enligt honom.
Efter lunch flyttar vi Lovisa till ankringen utanför Ranon. Går iland och träffar
ett gäng på 12 - 15 personer som alla håller på med att snida Tam-tam
figurer. Ambrym är känt för sina träsniderier och Ranon är definitivt
centrum för denna verksamhet. Här gör man typ totempålar i jätteformat. 2 -
4 meter höga. Vackert utsirade "gubbar". Man gör grovjobbet med
motorsåg och putsar med vinkelslip numera. Men huvudjobbet görs med stämjärn
och träklubba. Det tar ca en månad att göra en stor Tam-tam. Man använder
uteslutande Sandelwood för dessa figurer. Priset är 70000 vatu (ca 5000 sek) för
en stor Tam-tam. Arbetsplatsen är intill stranden, i skuggan av de jättelika
Banyan träden. Dessa träd liknar på långt håll ett jättelikt grönkålsstånd.
Kronan kan vara upp till 20 - 30 meter i diameter. Stammen består av 15 - 30
stammar (luftrötter) som slingrar sig i varandra. Omkretsen på stammen kan
vara upp till 10 - 12 meter.
Eftersom de har el till sina maskiner så chansade jag på att de kanske hade en
frysbox med lite godsaker i. Jo, det fanns två stora boxar i den lilla lilla
affären. Och vi hade tur för det fanns ett paket med två kg djupfrysta
kycklingvingar kvar. Det var allt! Så det fick det bli till middag.
Fredag - tisdag 6/8 - 10/8 Ön Pentecost, Homo Bay och Loltong Bay
Drar ankaret efter frukost. Det är vindstilla så vi låter dingen gå på släp
efter Lovisa. Vi skall ju bara 12 nm till Homo Bay på ön Pentecost. Men nu har
vi svurit på att "aldrig mer". I sundet blåste det ca 12 m/sek och
dingen for som en vante där bak. Nervöst men det gick vägen.
Väl framme så kom Shaim omgående paddlandes. Han erbjöd sig att skaffa lime,
grapefrukt, papaya mm. Han erbjöd dessutom lobster eller fisk till nästa dag.
Vi beställde lobster. Han presenterade sig som "chiefen" men det
visade sig senare att han var en falsk chief. Han levererade frukten efter en
timme samt erbjöd oss att besöka hopptornet för 2000 vatu. På ön Pentecost
"uppfanns" bungyjump kan man nog säga. Här finns ett Land Diving
Tower som är 27 meter högt. Byggt på en stomme av en levande palm samt en
massa bambustänger. Allt sammanbundet med lianer. Inte helt olikt Lars Wilks
Nimis för er som vet vad det är. Här hoppar ungdomar inför publik under säsongen
maj - juni. Då är lianerna tillräckligt smidiga och töjbara för att säkert
bromsa upp fallet. Man luckrar upp jorden under tornet ifall man skulle missa
beräkningarna! Detta torn får man titta på men inte gratis. Shaim följde med
oss dit men varje gång vi mötte folk så var det som vi uppfattade det hårda
ord och inte så vänligt som det brukar vara på Vanuatu. Det antyds i guideböckerna
att det finns en konkurrens om turisterna och att stämningen inte är så god
alltid. Men det var i alla fall kul att ha sett detta hopptorn.
Shaim kommer kl sju på morgonen men i stället för lobster så har han 1,5 kg
sötvattens räkor i en plastpåse. Kul, för vi har läst om just dessa räkor
och det skall bli kul att prova. Eftersom stämningen inte var så bra i byn så
hade vi bestämt att gå vidare till Loltong på morgonen. Strax innan vi lyfte
ankaret så fick vi besök av en man som presenterade sig som "chiefen".
Jag skojade med honom och frågade hur många chiefer det fanns i varje by? Det
visade sig att Shaim var en skojare som gjorde lite som han ville. Efter att vi
förklarat att vi betalt 2000 vatu för besöket vid tornet så kröp det fram
att Shaim bara redovisat 500. Enligt den riktige cheifen hade vi all rätt att
besöka byn och var så välkomna. Men vårt beslut låg fast att flytta på
oss.
Till Loltong var det 28 nm. Motorseglade och fick äntligen riktigt fulladdade
batterier. Lite knepigt att ta sig in då det är grundflak på båda sidor om
ankringen. Men allt gick väl. Här är bara plats för 4 - 6 båtar men vi var
bara tre så det fanns svängeplats. Viken är omgärdad av grönklädda berg
som är ett par hundra meter höga. En av de vackrast ankringar som vi legat i.
Hur man kan odla upp små trädgårdsland på de nästan lodräta sidorna högt
uppe på bergssidorna övergår mitt förstånd. Djungeln röjs helt för hand.
Det är svedjebruk som gäller. Man eldar upp träd och buskar och använder
askan till gödsel. Sen odlar man några år.
Loltong är en av de trevligaste byar vi besökt under vår vistelse på
Vanuatu. Fantastiskt fin stämning och bara trevliga människor. Chief Daniel
var en gammal tandlös man men med glimten i ögat. Han hälsade oss varmt välkomna
och vi kunde fritt vandra runt i byn med omgivningar. Vi tog en promenad uppför
det branta berg som omger hela bukten. Vi fick sällskap av en man som var på väg
till sin kavaodling. 1,5 timme tog det oss att ta oss upp för berget på en väg
som inte var någon väg. Utsikten var hisnande vacker från toppen. Vår följeslagare
gick denna sträcka varje dag. Alla odlar kava i denna by. Den packas i säckar
med ca 60 - 70 kg i varje och går på "export" till Port Vila. Det
tar 3 - 5 år för busken att växa till sig. De får ca 7 kr/kg för paketerad
färsk kava. I byn finns en pick up som användes för att transportera ner
kavabuntarna från de mest avlägsna odlingarna.
På kvällen fick vi besked att det varit en kraftig jordbävning, 7,5 på
richterskalan, strax utanför Port Vila. Ingen tsunamivarning var dock utfärdad.
Nästa dag skulle vi besöka Patrick och göra ett besök i hans grotta. Enligt
legenden så drabbades man av ond bråd död om man gick in i denna grotta. Men
Patrick hade fått en uppenbarelse att eftersom han var en så god man så fick
han ta grottan i besittning. Så här i grottan fick vi höra berättelsen om
mannen som bott där tillsammans med en tupp och en orm. Han sjöng två gamla sånger
som hörde till och var klädd som en krigare i höftskynke och stridshjälm.
Efteråt serverades vi nylagad laplap i bananblad. En trevlig och annorlunda
upplevelse.
På eftermiddagen drog vi ankaret och seglade till nästa ö som heter Maewo.
Tisdag 10/8 - måndag 16/8 Ön heter Maewo och ankringsviken Asanvari
Ankrar på 18 meters djup i kristallklart vatten. Nixon kommer ut i sin
utriggarkanot och presenterar sig som chiefens son. Han undrar om vi kan tänka
oss att äta middag i yachtklubbens lokal nästa kväll tillsammans med de övriga
båtbesättningarna. Det kan vi naturligtvis. Priset är 1000 vatu (75 sek).
Nästa morgon dingar vi in till byn och hälsar på Chief Nelson. Vi tar en lång
promenad och bekantar oss med byn. Träffar Erika som driver en liten affär men
även ombesörjer grönsaker till de båtar som så önskar. Beställer vårlök,
snakebeens, papaya, paprika och några tarorötter. På eftermiddagen så är
det uppträde i yachtklubbens lokal med dansare och stringband. Det hade nämligen
ankrat ett fartyg med några turister som beställt detta evenemang. Så då
passade vi på att vara med. Middagen på kvällen var superb. Ris, grönsaker,
en bit kyckling samt ett tiotal stora sötvattenräkor per man. En trevlig kväll
tillsammans med andra seglare.
Nästa dag gick vi en lång promenad i djungeln. Här finns inga vägar över
huvud taget. Smala stigar som slingrar sig uppför och nerför berget. Vi skulle
till en by som vi ser från vår båt men hamnade i en helt annan by på andra
sidan ön. 1,5 timme på slippriga stigar i vardera riktningen. Vid samtal med
byinnevånarna så blev vi kloka på att barnen gick i skolan i Asanvari och måste
alltså gå denna sträcka varje dag! Under dessa promenader passerar vi med jämna
mellanrum hussamlingar där det bor familjer som tröttnat på
"gemenskapen" i byn och vill bo lite mer för sig själv. Det är också
en strid ström med folk som är på väg till eller från sina odlingar som
finns lite varstans i djungeln. Och alltid med en machete i handen. Macheten är
det universalredskap som användes till allt. Till och med på skolplanen kan
man se småbarn med en lång machete i handen som de leker med.
Det rinner ut ett vackert vattenfall som vi ser från båten. Detta kan man följa
en bit upp på berget där det är ytterligare ett vattenfall. Detta blev nästa
dags begivenhet. Så trots regn och rusk så begav vi oss iväg utan guide. Som
vanligt kom vi fel men med hjälp av vänliga människor som vi mötte på
stigen så kom vi rätt till slut. Utsikten var fantastisk men stigarna var såphala
och det var inte så kul när mina sandaler "tog helt slut" och fick
kasseras. Att gå barfota var om möjligt ännu halare så vi var tacksamma när
vi var tillbaks utan några brutna handleder eller ben.
15 augusti och 40-årig bröllopsdag!
Frågade Nixon om det var möjligt att köpa två kg sötvattensräkor så vi
kunde göra en festlig middag på vår 40-åriga bröllopsdag. Det kunde vi men
han ville hellre fixa en trevlig och festlig kväll för alla seglarna. Och så
fick det bli. Vi bjöd in de tre besättningar som låg ankrade i viken på
champagne med tilltugg. Nixon och hans fru hade gjort ett gott jobb i köket och
presenterade en superb måltid med sötvattensräkor som huvudnummer. Under
tiden vi inmundigade champagnen sjöng och spelade Nixon och några av hans
kompisar för oss. Han höll ett långt tal samt hängde en fantastiskt fin
blomstergirland runt våra halsar. Nu hade vi knutit ett vänskapsband som varar
för evigt. En mycket trevlig kväll som även gav några nya bekantskaper och
nya tips om vad vi skall göra framöver.
Varma hälsningar från Anders o Ann-Christin
|
